Dagen efter doppardagen

vrrrrrrrn tute vrrrrrrrrrn tute vrrrrrrrrrrrrrrn vrnvrnvrnvrrrrrrrrrrrrrrrrrrrn.

Julafton har varit.
Klappar får man inte för att man är snäll utan för att man är älskad fick jag mig påmint på midnattsmässan.

Älskad av mängder är man, för likt en halvt avlägsen bekant blev överserverad på en av Sundsvalls mathak med sprit så blev jag helt överöst med kärlek ifrom av julklappar.
Fina, nödvändiga och onödiga.
Dock ska jag villigt erkänna att lite legoabstinens får man ju. Det är få saker som slår känslan av iver då man väntar på att julklappsutdelningen ska vara färdigt så att man kan bygga sitt spridel nya legofort. Följa ritningen, leta delarna, bringa ordning och skapa en ny värld.

Ett substitut fick jag i alla fall, kanske inte det första man tänker då man ser den men ett substitut för legot blev det.

Jag fick nämligen en nödvändig skruvdragare av min farmor och farfar.
Fantastiskt, dels för att jag på riktigt vill äga en sådan och dels eftersom........
Närmare lego än att demontera, montera, demontera, montera demontera och återigen montera mitt IKEAköksbord kommer man inte lego.

Vrrrrrn, teto, vrrrrrn, teto, vrrrrrrn, vrrrrn, vrrrrn, vrrrrn, teto.

Total rubrik torka

Två snabba tankar då jag stillar min abstinens av socialamedier.

• Facebook, twitter och diverse andra socialamedier där korta meddelande med ingrediensen "vad gör du just nu" måste vara den bästa "appen" för att få reda på väder och vind.

• Berit och Gudrun. Två värsting stormar som förintar och skapar förödelse. Är det värdiga namn? Jag menar stormen Berit låter ju inte farlig. Är det för mycket begärt att en farlig storm ska få namnet "Satans-Jävla-Dyng-Storm"

Bob Hund

Länkar och länkar men bara måste..

Däck

Julen har börjat sin gilla gång.
På Bergsgatan infinner den sig i form, av en stilig advents-stjärna. Punktligt framtagen den första advent. "Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart"-mentalitet har jag fått inpräntat i mig sen barnsben så därav punktligheten.
Gör man det inte mysigt så får man det inte mysigt.

Något som var mysigt som barn men inte längre lockar är julkalendern. Känner inte alls något sug efter den.
Märkligt.
Däremot så fann jag nu denna.
SVT:s julkalender för vuxna. Börjar lovande, korta och roliga.
Vilket betyder att oavsett hur den fortsätter så kommer jag se alla 24 lucköppningar

Jag tar bloggen till en helt ny nivå

Var hos mor och far. Där bjöds det på fika och Feddie Waldning då han tolkar Bond-teman.
Magnifikt.
Både fikat och Walding.
Walding känns lite underskattad så som här:




Magnifikare.
Magnifikast är textraden "jag har ropat allt jag orkart, allt jag orkart, efter dig..."


Jag utvecklar bloggen.
För er är det idag Onsdag och klockan är efter fyra. Jag är i Iggesund, där jobbar jag. Där bloggar jag absolut inte eftersom jag inte har något internet.
Testar därför på att förskriva och programera in då inläggen ska publiceras
HYBRIS! som om ni vore tusentals läsare.

Herregud vilken H Y B R I S!

Där anekdoterna aldrig dör ut...

Baracker, baracker, baracker.
Referens är där just nu.

Senaste historia som dessutom avslutades med "att det är dagens sanning" handlade om en av våra konkurrenter.
Det var en på firman som dom helt sonika och utan någon egentligen anledning gjorde sig av med en arbetare(facket var med i facket!. Då papperna var påskrivna och han huxflux var arbetslös så gick mannen på närmaste bolag.
Där köpte han sju öl.
Sedan vandrade han vidare mot stadens tobakshandel.
Där köpte han sig sju paket med cigaretter.
Sedan gick han till sin bil, öppnade dörren och tog ut påse-modell-större och gick mot stadens mest välbesökta bänk.
På bänken satt som väntat stadens mindre smickrande skara och julafton eller ej så delade mannen ut en öl samt ett paket cigaretter till var och en.
Men det fanns såklart ett krav, det gör det regel i dagens samhälle. För att få öppna ölen och känna ruset så måste vederbörande ta på sig en av alla dom varseljackorna som låg i påse-modell-större.
Jackor med stora tryck om den numera arbetslösa mannens förra firma.

Så helt plötsligt svärtades firmans rykte ner. Mannen utan arbete fick sin hämnd och stadens mindre smickrade skara fick något för dagen samt något som kanske räddade dom ifrån den bistra vinterns köld.

Vettigt eller ej. En rolig anekdot är det till trots.

Where the Hell is Matt?

Eftersom jag totalt lyckats missa det här kanske även ni har,





Fantastiskt, så himla tufft.

Listar radiohumor

Spotify är fantastiskt. Det ger verkligen lättsamheten ett ansikte!

Som tillexempel Hassan, för några år sedan sörjde jag ett borttappat kassettband som min moster för säkert 12 år sedan gjort åt mig. Jag ville så gärna höra dom roliga radiosketcherna!

Nu finns dom helt plötsligt allihop på Spotify.

Så nu kan jag enkelt och smidigt lyssna. För att ger en i guide i Hassan-djungeln ger jag er nu mina fem favoriter.

• 56:ans Buss
• Panikragg
• Hökarängens Blommor
• 10.000 Tyska Bögar
• Ett Sällskap Från Mumindalen

Fantasiska busrigningar!

Lämlar

Under tidens gilla gång har jag arbetat med olika, nu arbetar jag återigen med han jag trivts bäst med, det är nog därför jag finnner det så lämpligt att ligga borta på veckorna. Han som jag nu kamperar ihop med nu går under namnet, Katastrofen, han är en fantastisk människa som visslar på Bach, Beethoven och Vivaldi. På den totala rasttiden (en timme) löser han Sveriges svåraste korsordstidning. Ett kryss om dagen. Han plockar kilovis med svamp och då han reser så reser han för att vandra runt. Tillråga på alla dessa fantastiska egenskaper så är han dessutom en jävel på att jobba och knacka ställning.

Hur som haver så av någon anledningen satt vi och pratade om lämlar på morgonrasten. Varpå Katastrofen berättar att lämmeln kan bli så förbannad att den dör.
Är inte det fantastiskt, tänker mig att lämmeln skriker och lever rövare över att pälsen aldrig torkar. Svär värre än kapten Haddock och plötsligt bara POFF så ligger den där med trehundra i puls och död.
Hur tufft är inte det!
Ännu tuffare är det ju om lämmeln vet om det men skiter i det.

"-Helvetes satans jävla skit nu kommer jag dö med det bjuder jag fan på er jävlar för nu blommar det i snusdosan!"

Sedan bara poff. Död!

Om jag ska omfödas så ska det banne mig vara som Lämmel, skulle vara så fantastiskt att bli så förbannad så kroppen inte orkar med, borde vara en mäktig känsla.

Sedan om det stämmer det vet jag ej, men jag vet att jag litar på Katastrofen. Nästan mer än på en bok. För sådan är han min vän.

Infriar fördomar

Jag är på en ny arbetsplats, i en annan del av Sverige. Inte så långt ifrån Sundsvall men tillräckligt långt för att övernattning på veckans dagar är att föredra. Jag är på en fabrik och monterar det jag gjort sedan studenten, ställningar.

När man är inne på en industri, så primeras puntklighet. Halvtimmes rast från klockan nio samt två kvarts raster halv tolv och halv två.

Som i skolan. Uppstyrt.

Rasterna tillbringas i baracker eller "bodarna" som är dom riktiga arbetarnas benämning. Man går till sin bod, äter sin matlåda och skyndar sig till kaffebryggaren för att inte bli med tom kopp.

Sedan löser man sitt korsord eller utbyter anekdoter som går i stor fiskarens tecken*.

Då rasten är slut, går man återigen ut och producerar lydigt till nästa rast. Vissa arbetare, dom med låg moral "blindskiter" mellan rasterna. En slags taktikbajsning, då man passar på att få behov av toalett då arbetet inte längre behagar.

På toaletten kan man få se dylika saker:



Barbiekvinna med stormbarm utförandes en avsugning.
Klottrad på bod-toalett.



Också det väldigt skolaktigt, närmare bestämt högstadieaktigt.

Fördomarna infrias. Men konstigt nog irreterar det inte mig, jag är rätt nöjd med min vardag just nu. I alla fall ett tag framöver.

*Den ena historien avlöser den andra och är hundra gånger mer häpnadsväckande.

Bloggar för bloggandets skull

Uppdatera Spotifylistan: Till Erik Wallner, Susanne Thors och offentligheten.
Samt skriva puts-lustigheter likt: Så mycket mer än keso. Då jag länkar till sådant här på min facebook sida:




Det är det! Exakt det jag förmår mig i cyber-världen just nu.

Bryter isen

Vissa undrar.
Med all välmening, varför det inte publiceras något.

Jag väljer att svara i punktform, disciplinerat.

• Jag har inte haft tid.
• Jag har en dator som krånglar.
• Jag har en USA inköpt begagnad iPad som jag fått. Utan Å, Ä och Ö som tangent. Den skulle jag kunna hasta fram något på. Men det är inte roligt. Det kan liknas med att försöka bajsa med förstoppad mage.

Så.

Edit.
Att fråga varför det inte bloggas ser jag inte som negativt. Det gör mig glad. Detta är inget beklagande inlägg.

Då man trodde man sett det mesta i...

Rubrikväg så kommer denna:
Gordon Ramsay-
porrdvärgen uppäten av grävling

Här finner ni texten http://nyheter24.se/noje/610906-gordon-ramsays-porrdvarg-uppaten-av-gravling

Edit:
Tidningen som skriver om det verkar inte gjort sin research ordentligt.
Det verkar högst oklart om dvärgen ens existerar.
Hurvida artikeln stämmer eller inte är oväsentligt.
De har skrivit en artikel om ämnet, så artikeln är seriös och existerar!

Hello Saferide! Säkert!

De som känner mig vet om det.
Jag är riktigt såld på bred familjeunderhållning, helst om det är av det slag att man får höra en anekdot eller två.

På spåret, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre, Doobidoo och ibland Så ska det låta kan alla få sig ett klick en seg Söndag eller en sen Tisdagskväll på webben.

Min senaste last på Svtplay är Tack för musiken.

Igår var Annika Norlin där,

Tror faktiskt jag blev lite kär.
Härlig dialekt har hon dessutom.

Rebus

Fredag,
vi kör som på grundskolan. Roligatimmen, hänga gubben, teater, skämt och rebusar.

Rebus!


Vad blir svaret, vinnaren belönas.


Så.

90 Minuters Leende

Med ett leende, öra från öra satt jag och tyckte synd om om gestalterna. Att det var tragiska livsöden. Någon gång, max tre skrattade jag. Det låter kanske som en dålig humorföreställning. För en humorföreställing var det och den var rolig. Inte fars rolig så man slår sig på knäna, inte igenkännande rolig så att man högt skrattar över sina egna tokigheter då dom ställs på sin spets. Det var genialiskt roligt, där man beundrade briljansen över det tragiskt men roliga som på scen framställdes.

Nämen det här kan jag ju inte skratta åt slog mig flera gånger.
Det är ju tragiskt att en son samt sonens mor kräver att fadern mot sin vilja ska dricka sprit så att han blir "showig" då sonen med barnbarn kommer förbi.
Det är ju tragiskt hur två män som kommit på sniskan i livet söker efter anledning till att dom blev sämst. Var i släkten gick det fel?
Eller det är ju tragiskt när familjens svarta får förklarar för arvtagaren att han gör det för familjens sammanhållning. Svordomarna, gnället och allt annat elände han ställer till med på till exempelvis jul resulterar att familjen blir mer tillfreds gentemot varandra. Eftersom han, det svarta fåret, blir en gemensam fiende.

Men det var roligt, det kunde ha varit så roligt att man kiknade av skratt, att man idag vaknade med träningsvärk i magen. Allt fanns där, grimaserna, danserna, citaten, dialekterna och dom roliga scenkläderna. Men humorgruppen Klungan hade tagit det ett steg längre, precis som Killinggänget hade gjort i pjäsen Drömmen om herrön som de satte upp på Dramaten för något år sedan.
Det är tankeställar humor som får en glad med eftertanke, briljant!

Ni som har chansen, boka biljetter! För jag log, i 90 minuter och skulle vilja se den igen, igen och igen så man förstår allt!
Fan vad bra det var.

Hockey och tankar

SCA-Cupen är till enda jag har sett 6 matcher på fyra dagar. Fjärde och sista dagen avslutades med derby, dock lite avskalat och inte så hett som man kunde hoppas. Det var inte som förr.

Tankar så här efter cupen:

• Timrås Johan "Bagarn" Andersson gör skäl för sitt smeknamn då han i år verkar ha ätit upp sommarträningen.

• Om man ska tro dom viskande kommentarerna på läktaren så kommer Roffe Ridderwall bli hockeyns motsvarighet till Glenn Hysen.

• Sundsvall hockey ser som vanligt stark ut i cupen. Det brukar dom göra men i år känns det bra. Jag tror på en säsong i trygghet. Inget sträck som skräms, trots att man förlängt med en tränare som ena året plockade laget ur serien och andra året klarade dom kvar med nöd och näppe.

• Timrås backar ser habila ut.

• Jocke Lundström känns tryggare kan ingen vara.

• Medans Vampola håller i puck, är grinig och kommer vara kung om ett slutspel motförmodan skulle nalkas.

• Modohockey känns forfarande som ett ?

• I båset däremot känns det väldigt -99.

• Brynäs känns som fjolårets Skellefteå.

• Dick kan när han vill, kommer han villa i Ö-vik?

Så.
Vad gör man då en söndag efter en sådan späckad  hockeyvecka? Jo man åker ut till Njurunda och ser på Div 1 hockey.

Förklaring:

Sittandes, stirrandes, levandes, vårdandes, vårdandes, haltandes.
-des, -des och återigen en massa -des. Kan man skriva så?
För många -des var det i alla fall i inlägget här under. För iögonfallande för min smak.Förmodligen för eran med, förlåt. Men ibland har det en förmåga att bli så. Många likadana ord eller samma sorts böjning av ett. Då blir det svårt att få flyt i läsningen eftersom ordet/böjningen blir ett irritationsmoment. Ska hädanefter vara försiktig med det och förhoppningsvis går det bra.

Förstår ni?

Okynnes skriver

Det senare inlägget, tedde sig som att jag var en döende fisk. En mört som på bryggan med sina dumma ögon sprattlar och slår med sin fena en sista gång.

Men så var det ej, jag kanske sprattla och verkade lite moloken. Så pass att ni kanske föreställde mig sittandes i det lilla hushållet på Bergsgatan, i min soffa utan tillhörande soffbord, stirrandes in i dataskärmen med dumma mörtögon. Ögon som ser lika dumma ut levandes som död. Både i och utan skenet från en dator. Ack vad ni bedrog er, inte fan har jag ögon som en mört.
Idioter!

Om någon såg framför sig soffan utan tillhörande soffbord så såg ni rätt. Där sitter jag även nu. Även nyss satt jag här. Satt med ena foten på det andra benets knä, vårdandes. Vårdandes det lilla sår som min mor banna mig över igår. För igår var det smustisg, gjorde hiskligt ont och var påväg att bli infekterat. Haltandes gick jag och undvek att kliva på den del av fotens undersida som var skadat.
Men nu är det andra bullar, såret tvättas rent med sprit och sköts kliniskt. Onödigt att ha ont, allra helst om man är son till en inom vården. Förutsättningarna finns ju.

Såret i sig uppkom i helgen. På en brygga i en sjö av en spik. Det gjorde ont. Inte så att jag grinade, skrek eller levde fan. Det kändes. Så pass att jag kravlade mig upp på bryggan, rykte upp benet och undersökte. Påminde nog om en....

Haltar gör jag fortfarande. Det gör inte mörtar.

Ifall det dröjer...

Påtal om Magnus:

Här sitter ju hans profilbild och gillar

Magnus gillar min favoritblogg alla kategorier. Den bloggen hittar ni här.

Magnus storebror är storbloggare Nils. Magnus har också en kusin som bloggar, med en hög högstanivå. Olle heter han.

Dessa bloggar är dom som läses regelbundet. Oregelbundet läser jag min vän Susannes men hon kanske inte vill ha en länk.

3 veckor

Tre veckor får vara nog. Stor- bloggare Nils leverar inlägg som aldrig förr och brevid hans inlägg har han vänligt länkat hit. 3 veckor sedan står det att detta elände uppdaterats. Där går min gräns!

Jag skyller på min upptagenhet, att den ena veckan tog hockeyskolan musten ur mig och ett "kuddrum" samt "sovtimmme" hade varit på sin plats. Någon gång någonstans har jag säkert dömt ut detta schemalagda myspys. Men efter en vecka på andra sidan kryper jag till korset och förstår.

Den andra veckan har övertiden hägrat, timtjuv är ett epitet som jag i barackerna nu kallas. Men mitt namn är mycket och mycket vill ha mer! En vacker dag kan dom inarbetade timmarna komma till användning, typ vid en löst lovad långresa.

Den tredje veckan då. Jo jag har tänkt på det länge, formulerat finurligheter i mitt huvud, tänkt att detta bli kul. Men då jag till kritan kommer och ska till att knappa så dör det av. Tanken, vem läser slår mig likt en fisk i montypythons danssketch.
Men Magnus läser, han kanske läser mer än någonsin nu, i ny stad och allt.

Tystaden är bruten, utan stil och finess. Men jag kommer blogga bra, jag lovar. Kanske redan senare ikväll, kanske imorrn eller kanske om tre veckor då gränsen återigen är nådd.

Sommar, en amatör recension

Det är ett idogt jobb att lyssna igenom Sommar i P1.
Det är ingenting man bara hastar,
det tar den tid det tar.

Jag har egentligen ganska mycket tid till sådana förströelser, för har man inget stort hushåll, inga barn med måsten så har man tid för saker man gillar och jag gillar Sommar. Med dess anekdoter, tankar, åsikter och allmänna livsöden.
I år har jag hitintills andå bara lyssnat mig igenom tre.
Mark Levengood var väntat mysig och underfundig.
Helena Bergström som kritikerna rosade, lyckades inte greppa mig riktigt men det funkade.
Också Olof Wretling då, komikern och skådespelaren ifrån humorkollektivet Klungan med radiosuccén Mammas Nya Kille i bagaget var: Briljant skulle jag vilja påstå.
Han berättar med hjälp av humor och mer eller mindre sanna historier om sex viktiga män i hans liv. Resultatet blir lagom lätt tuggat, roligt och fullt av fina undermeningar.
Och med beskrivningen:
Jag är nitton år och mitt framför mina ögon brakar tallskogen. Friska tallar går av på mitten och störtar mot marken i ett jävulskt dån. Cancern vann och en röst i mitt huvud säger, det finns ingen rättvisa och hädanefter inte heller någon farsan Baloo. Jag är en slarvigt ritad Mowgli figur och sorgen åker runt i min kropp men hittar inte ut.
Om känslan då hans far gick bort är bara det fog nog för alla att offra en timme ifrån alla måsten.

Har man sedan lite humor så kommer man alltid små fnissa då man hör denna låt igen,

Alla läser kanske inte Aftonbladet,

Timbuktu skriver själv om känslorna efter terrorn i Norge


I början av juni fick jag ett väldigt oväntat samtal av en spaningsledare hos Malmöpolisen. Hon berättade att den så kallade Lasermannen 2 eller Peter Mangs som han egentligen heter hade en mapp i sin dator titulerad ”adresser till skurkar”.
I mappen fanns mitt namn och min adress. Jag frågade henne om detta var hans att-göra-lista. Eller kanske hans att-skjuta-lista? Det vet vi inte ännu, svarade hon.
Peter Mangs terroriserade invånarna i Malmö under hösten 2010. Under den tiden jag fick många uppmaningar av vänner att jag skulle hålla mej hemma eftersom ingen visste när nästa skjutning skulle äga rum. Eftersom hans uppenbara måltavlor var ”människor med utländskt utseende”. Min
naturliga respons var givetvis att vara ute så mycket som möjligt och visa att jag minsann inte tänkte gömma mej. Jag tänker inte skrämmas till tystnad av någon snedvriden psykopat med en Glock. Stämningen i Malmö under de veckorna var påtagligt tung, man kunde verkligen känna hur Malmös mörka moln lyfte den dagen då Mangs till slut fångades. Varför gjorde Peter Mangs det här? Varför sköt han oskyldiga barn på väg till fotbollsträningen? Folk som stod och väntade på bussen? En förbipasserande bil eller någon som satt i sitt hem och tittade på teve?
I kölvattnet av Anders Behring Breiviks mordiska framfart förra veckan har samma fråga dykt upp i mitt huvud igen. Varför? De isande historierna från Utøya och de apokalypiska bilderna från Oslo centrum fick det att kännas som att någon knutit en rosett av taggtråd runt mitt hjärta. Hur hamnar vi så långt ifrån varandra att vi vill straffa folk med andra åsikter, hudfärg, religion eller läggning på detta sätt? Hur kan denna terror gro i vår trädgård? Vad kan vi göra för att förebygga att samma inhumana hänsynslöshet spiller över oss igen? Detta har drabbat oss alla. Detta rör oss alla. Oavsett våra skillnader. Geografiskt.
Inkomstmässigt. Intresse- och yrkesmässigt. Vi delar samtiden och går en kollektiv framtid till mötes. Hur vill vi att vår värld ska se ut? Hur vill vi att våra barn och barnbarn ska leva?
Vi vandrar alla våra egna vägar. Vad alla vägar har gemensamt är att dom ständigt möter och korsar andra vägar. I dessa möten ligger nog svaret. Vi måste skapa fler korsningar där människor kan mötas. Det står helt i kontrast till den ideologi som Sverigedemokrater och Fremskrittspartister vill få oss att följa. Deras
retorik av rädsla för det som är annorlunda och upphöjandet av det som passar deras bild av vad som är ”norskt” eller ”svenskt” är väldigt farlig för vår framtid. De vill att vi ska minska antalet korsningar så att våra vägar slipper  mötas. Då går vi en ensam, blek och tynande framtid till mötes mina vänner. Vi måste stå upp för förståelse och hänsyn, vi måste stå upp för öppenhet. Detta är i mitt sinne den
enda vägen framåt. Låt oss möta dessa skräckens profeter ansikte mot ansikte. Ta debatterna, besvara argumenten. Och vägra vara tysta. Låt oss försöka motverka separationen mellan klasser och etnicitet genom att försöka skapa mötesplatser. Det är bara genom möten med det som är annorlunda som vi kommer att lära känna varandra. Det är på bussar, tåg, konserter, arbetsplatser, caféer och gathörn som det sker.
Stereotypen av hotet har fått sej en rejäl törn. Hotet har inte alltid ett långt skägg. Och inte alltid turban. Hotet har lika gärna blont hår och blåa ögon. Hotet och hatet vet ingen färg eller religion. Hatet växer överallt där avskildhet, marginalisering och tysthet härskar. Hatet frodas i rädsla. Så låt oss inte vara rädda kära medmänniskor. Låt oss omfamna en framtid full av möjligheter och förbättring. Om vi alla jobbar på att vara bättre medmänniskor kan vi inte gå fel. Låt oss börja med att prata med varandra.
I december 2010 efter en spelning på  Hemsen i Hemsedal stod Fremskrittspartiets Siv Jensen plötsligt i min loge backstage. Jag bad vakten visa ut henne för att jag ville visa att jag inte gillar det hon står. Jag uppskattade inte att hon befann sej där för att bli fotograferad med norska popstjärnor. I efterhand är jag osäker på om det var rätt beslut. Kanske borde jag ha pratat med henne. Berättat för henne vad jag känner och var jag står. Att sopa oliktycke under mattan kommer inte leda oss till en bra plats. Jimmie (Åkesson), Pia (Kjaersgaard), Siv (Jensen) om vi ses ska jag verkligen försöka att hitta orden att byta med er.
Jason Diakité

Varken först eller sist,

Läckert,

Som om jag vet!

Stockholms veckan infinner sig i dagarna på Gotland.
Vaskning är förbi och passé.
Det nya är att Traska, det vill säga: Man beställer in champagnen, tittar på den för att sedan lämna den.
Bara för att man har råd!

Person A beställer in och låtsas vara rik. Personerna B, C och D sitter brevid och låtsas tro på det. Allt för att det inte ska skina igenom.
Ifrågasätta dumheterna törs nog ingen.
För tänk om man inte har råd att bara titta på Champagnen.
För tänk om man måste dricka den.
För tänk om det visar sig att man sparat i månader för denna vecka.
För tänk om det visar sig att man är en arbetare.
För tänk om man inte är rik.

Edit
Hädanefter kallar jag mig själv Trask-skådare. Både kul och billigt!

Vardagen återkommer



Etikett: Åhfan.
Angående Strömsteds den äldres kommentar.


Det är Söndag och jag ställer in mig mentalt för att återigen bli den arbetsamme åttonde dvärgen. Min semester på två veckor är till enda. Höet är intaget, GF är insupit samt en vecka av återhämtning i form av sommarprat, bokläsning och ikapp kommande av allt annat som i vardagen försummas av tidsbrist.
En äventyrslös vecka, helt oproduktiv.

Pang, Boom, Poff, Borta!

Känns helt ärligt sådär.



Söndagshumor

I blow alot in my job,

I Have A Blowjob

Den röda trådens slut

När man torde sig se en röd tråd av katastrof så händer det oväntade.

Angelina Jolie är med i en film som inte är gräslig!

Bil-lekar var roligare förr

Höjden av narcissism är att påväg hem ifrån en helg i huvudstaden låna en iPhone, slö-surfa runt för att sedan hamna på den egna bloggen. Komma på vad man gör, fotografera och sedan blogga om elädet!

Kisslist

Folk listar och listar. Jag vill också lista.

Fem sätt att pissa på sig själv.

1. Man pissar på sig. Man har penisen innan för både kalsonger och jeans. Detta kan ske pågrund utav olika anledningar, att man är för full är väl vanligaste anledningen ju längre upp i åldrarna man kommer. Detta sätt är det sätt som till en början tillfredsställer en mest. Det är en fantastiskt känsla att lätta på trycket och sedan dessutom bli varm!

2. Man pissar i motvind. En klassiker som förmodligen har drabbat alla av det manliga könet någon gång. Man står avspänd och lycklig över att man just har det manliga könet, eftersom det ger en möjligheten att lätt och ledigt kunna göra "nummer ett" i naturen. Då plötsligt vinden spelar en ett spratt och generande fläckar syns på de beiga kinosana.

3. Skofläckarna. Det är en konst att undvika dropp på skorna när man står i det fria och pissar.

4. Pissoar-fällan. Man är i akutbehov av att lätta på trycket. Sjukt jävla pissnödig. Man väljer det snabbare alternativet på toaletten. Pissoaren! Man knäpper upp gylfen och låter kraften strömma ut. Dock är det för högt tryck vilket gör att det mesta av den gula vätskan studsar tillbaka mot byxorna istället för att sakta rinna ner i avloppet.

5. Dunst-effekten. Kanske det vidrigaste sättet att urinera sig själv. Man pissar utomhus, det är kallt och den varma kroppvätskan förångas då den förenas med marken. Ångan stiger och omsluter en likt dimma.
Man vill bara spy!

Bubblare. Man kissar i vattnet under badning.

Bra nog,

Den stora ängsliga oron

Du vet när människan får feeling. Känner att det är just nu som hela bordets stämning kretsar runt en. Känner att det är han/hon som är behållningen i det hela. Människan leverar humor och tillskillnad mot för facebook som kommer responsen inte i "gillningar" utan i skratt.

Vid bordet sitter de andra människorna. Kanske några år yngre, kanske några år äldre eller varför inte jämnåriga. Dom artighets-skrattar. Människan som fått feeling är inte kul. Eller lite kul är han/hon, men inte att skratta med utan att skratta åt.

Artighets-skrattarna får också feeling. De förstår att om man matar människan med skratt så kommer detta sluta i succé. De skrattar högre och människan slutar aldrig flika in utan ökar bara frekvensen på skämten. Tillslut finner artighets-skrattarna det fantastiskt roligt, att människan med feeling inte förstår, hon/han häcklas ju. Skrattsalvorna eskalerar.
Alla har roligt.....

Men efteråt.
I det tysta, pratar artighet-skrattar bakom ryggen på feeling-människan. Människans namn blir något man slänger ur sig internt då någon utanför vargflocken får samma felande humorkänsla. I evigheternas evighet blir hans/hennes namn synonymt med beteendet, något som sprids. Tillslut vill alla ta del av människans spektakel och ger därför människan allt oftare mer skratt så feelingen återkommer vilket generarar i riktiga skratt, hånfulla visserligen men ändock skratt.

Litegran så är det att blogga. Man skriver och skriver. Fler och fler läser. Man blir länkad, länkad och länkad. Man får feeling. Törs sig på att länka lite försiktigt själv. Ännu fler läser och ibland nämns det hela i verkligheten, i en matkö, på ett församlingshem, i krogen eller redan på förfesten. Sådant värmer, man känner sig stark och nöjd.

Men oron, den ständiga oron sviker en aldrig. Är man med i flocken eller är man flockens hovnarr. Det är ju den lilla majoriteten som berömmer, länkar och ibland hyllar. Den stora anonyma massan vet man ingenting om. Kanske skrattas det åt en i det tysta. Kanske är man killen som klev upp på stor-samlingen och läste en saga. Ett framträdande som hyllades av såväl rektor, lärare och vissa kamrater. Killen som dom tuffa. De som satt på bänkar längst bak med häng och mössa hånade. Skrattandes när ingen såg, bakom ryggen på dem flesta.

Kanske är det sådan man är, en sådan som det skrattas åt.
Kanske inte.
Men oavsett får det inte spela någon roll. För om det spelar för stor roll så blir vi inget mer än en stor grå ängslig massa som varken törs säga bu eller bä. För om sanningen ska fram så är vi ju inte bättre än varann.

Onödigt och förmodligen inte så intressant

Ibland sker det.
Sådant som borde skett är nu skett.

Jag har använt ugnen till något annat än strips och klyftpärer. Märkligt nog krävs bevis:



Bevis

 Jag har gjort en spotifylista åt offentligheten.
Med musik.
Som jag gillar.
Inte min egna lista, det är för privat.
Men det är en lista, http://open.spotify.com/user/martinenilsson/playlist/5pqeAbkLBbjf8EX4euZ53u
En bra sådan tycker jag.
Men inget speciellt, något alla kunnat knåpa ihop.
Tanken är i alla fall att den ska få gro, bli lång och bred.
Gott!

Varde ljus och ljus varde. Vilken underbar årstid!

Vid sommartid nalkas nödlösningar för att bryta tystnaden från det skrivna ordet.
Jag ger er därför tre citat!

"Vet ni hur många hjul en lastbil hade utanför ICA idag?"
Äldre herre med utsikt mot både kiosken och ICA-Kovland
Avdelning,
Vi som aldrig lärde oss World Wide Webb.

"Ni är så jävla dålig på det här"
Yngre man som vid en konsertstart yttrade orden till Stadshusets garderob samtidigt som han kastade in jackan. Något som resulterade i att jackan försvann och mannen gick dagen efter och köpte en ny. Helt tillfreds med hela händelsen, han menar att han tack vare sitt agerande fick se hela konserten plus att han på ett tydligt sätt markerade ett uruselt system.
Avdelning,
Briljant, Beundransvärt och Bastant.

"Som han Captien Morgan. Aj jag är för stel för att få upp benet"
Ännu yngre man, typ femton. Som på Sundsvallstorg, mitt på dagen, försöker stå som piraten på den kända romens flaska. Något han hävdades vara för stel för.
Avdelning,
Vi som aldrig skulle äta "Jag-vill-aldrig-bliva-stur-pillren".

Hur mycket kokain tog Charlie Sheen?

Tillräckligt för att döda Two and a half men!

High Five

Jag vet att en stor bloggare precis bloggat upp klippet men jag vill inte heller briljera med att jag upptäckt det. Det är upplagt, det är värme och jag förmedlar det vidare.

Expressen

Ok jag sa att jag skulle bojkotta Aftonbladet, det gick så där. Men nu är det allvar. Expressen kommer aldrig mer att öppnas av mina korvfingrar.

Kanske är mitt beslut dumt.
Kanske kommer jag ångra det här inlägget.
Men min magkänsla säger att Ola Lindholm talar sanning så jag går på den. Egentligen spelar det ingen roll om han är skyldig eller ej, det är beteendet som han utstår/fått utstå som irriterar mig. Om inte annat har ju jag ganska stor mage, så det borde vara ett klokt beslut.

Sedan ska såklart inte alla dras över en och samma kam. Det finns säkert många fina människor på den tidningen, det är jag helt övertygad om. Många skriver också fantastiskt bra, synd att aldrig mer läsa deras skrivna ord.

Synd om Ola som hängs högt, för något som ännu inte är spikat.
Synd om de fina människorna som jobbar där.
Synd om mig som inte längre ska läsa deras texter.


Ronny Sandahl har en fin poäng, den kan vara lite snäv mot just Expressen men dagar som dessa får man vara det.

Edit
Ok, redan efter 10 minuter ångrar jag mig lite. Jag kommer läsa Expressen igen. Alla förtjänar en andra chans men det kommer dröja innan den dagen ser sitt ljus. Dagen då  jag återigen med glädje bläddrar i Expressen.

Facit

Även om det bara var vederbörande som kommenterade så ska svaret redovisas.
Han har Göran Perssons brillor, Juholts mustasch och Sahlins toblerone.

Elementärt:
Jakobsson är en tvättäkta Sosse.

Edit: Magnus parti-tillhörighet är till allra högsta grad oklar. All fakta i inlägget är egenhändigt tolkat och tagit ur intet.

Kyl och Frys

Här sitter jag, Lördagkväll, i en soffa och begrundar en ny inköpt kombinerad kyl och frys.
Fint tänker ni.
Rostfri är den dessutom, så det är inte den billigaste i butiken.
Flott tänker ni.
Era tankar har jag också tänkt, för utan sms-lån eller dylika gick jag in och köpte mig en fin kyl och frys.
Bara sådär, eftersom den gamla haverera.
Jag har det bra och jag är nöjd.
Fast inte riktigt nöjd.
Dörren går ju inte att öppna. Den öppnas från fel håll så fönsterbrädan förhindrar det.
Typiskt och surt.
Men fin är den i alla fall.
En klar uppgradering i det lilla, lilla, lilla köket, trots sin just för stunden oanvändbarhet.

Inte revy kul men kult!

Checka bussen. Fy fan vad coolt!

Plötsligt händer det...

Idag vid 21 års ålder skrev och vek jag för första gången i mitt liv.....



Den perfekta namnskylten

Detta kan vara början på slutet för en era kantad av namnskyltar som inte fyllt sin funktion. Man har skrivit för litet. Man har skrivit för stort och man har vikt fel. Men idag hände det, det perfekta!

Förlösande känsla.

Mååndah

05:00 Står klockan på. Sömndrucket stapplar jag mig ur alkoven. Efter ett kortare toalett-bestyr så klickas datorn igång och även Spotify, Maggios sköra röst hörs och följer mig in i det lilla, lilla, lilla, lilla köket där allmän äggkokning, diskplockning samt jucieblandings ljud tar över.

Efter lite pyssel och slö surfande på den lokala tidningen så stänger jag ner Explorer och fortsätter vaggad av Cornelius stämma att klä på mig. Men efter att ha dragit på mig tröjan så känner jag återigen suget efter Maggio. Det blir ofta så att jag nöter något som jag finner fantastiskt till fördärvet.

Men det är då jag ser det, det som alla lite löst snackat om har nu inträffat. Gratis tjänsten har dragit åt livremmen och det tidigare obegränsade användadet är nu begränsat till tio timmar i månaden och varje låt får max spelas fem gånger.

Dags att krypa till korset och börja betala. Gör jag inte det så kan jag lika gärna spikas upp på det. Spotify lurade in mig i deras fantastiska värld och där vill jag stanna! En briljant affärsidé: föda ett beroende och sedan ta betalt för det.



Helgernas eviga cykel

Trängsel, musik och skön stämning.
Raggnings-försök, ölhävning och gemenskap.
Alla är lika, alla vill vara olika. Framför allt vill alla vara unika.
Briljera med att just dom får det lite bättre dom vid borde brevid.

På fotografier vill alla vara lika.
Hysteriskt glada, tillrättalagda miner eller Just-In-The-Moment-När-Jag-Dricker-Öl.

Pengar rullar, vänskap förklaras, "Du är min bästa vän och jag älskar dig" och lösa löften lovas som att dom vore ristad i sten.

Avundsjuka spirar.
Mot henne den kort klippta med fin kropp, tighta kläder och behagligt ansikte som domineras av rödmålade läppar. Hon har nog fått allt: utseende, bra jobb, vänner och popularitet.
Hon dansar från famn till famn. Hon gör pojkar galna, män fjantiga och gubbar sjuka.

Men när ingen ser utan stämmer in i, dricker hon den där avslagna slatten som ingen känt sig vid de närmsta tio minuterna. Hon grimaserar, ruskar till frisyren och återgår till sittdansandet.
Återgår till att skapa avundsjuka.
Återgår till att bli åtråvärd.
Återgår till helgens eviga vardag.

Svenssons is the place to be...

Bloggar likt gemene man

Här sitter jag och njuter. På en parkbänk i min inglasade balkong med den ny-lagda trallen, helgens enda "projekt".
Lägenhets projekt är lagoma projekt. Dom är precis i min melodi, i alla fall i  detta skeende av livet.

Men nu sitter man som sagt och mår. Med en glass i ena handen, kaffe i den andra och med tidskriften Filter (Tack Magnus för det underbara tipset) i knä. Detta ackompanjerat av musik.
Detta bör förevigas.
Testar därför på det som gemene bloggare gör och lägger upp "just-nu!-bild-för-bild". Den enda bild som uteblir är "dagens outfitt". Någonstans måste gränsen dras.

Parkbänken samt helgens lagda trall.

 

Piggelin, märkligt att inte hemglass prioriterar en annan

Min coolaste ägodel just nu:
Mustaschkoppen.



Utsikten.
Havet, fabriken och gula-måsen.



Ett fantstiskt magasin.

Färdig.
För första och sista gången fick ni min kväll i bilder.
Usch...

Saker jag sa i höstas men borde skrivit...

Att Daniel Sedin tar hem poängligan i NHL. Med det menade jag att han skulle vinna den, inte ta med sig alla på fest i Ö-vik, även om det hade varit roligare.

Att Färjestad skulle vinna SM-Guld.

Nu är det försent, det första har ju inträffat och det andra är på god väg.

Det var bara det.

Finn tre antydningar

Vilket parti tillhör han?

Under Diskens Tristess

Trots att jag inte ingår i umgängeskretsen så är det här super-kul.

Jag skrattar högt. För högt. Jag sitter ju här ensam, vem är det jag skrattar med? Jag blir rädd och börjar istället små skrocka. Det känns bättre, men rädslan kvarstår. Jag återgår till köks-sysslan.

Men kult var det.

Hatten av för Ingemar Stenmark

Det är Söndag med allt vad det innebär dagen efter en lagfest....

Det innebär inte, men det är en bra behållning att se Mästarnas Mästare. Bra musik, intressanta tävlingar och allmänbildande reportage om varje deltagare.
Det finns bara ett aber.
Ingemar Stenmark, gubben ger mig ångest.
Herregud, född -56 själv är jag född -89 ändå pissar han på mig i fysik.

Titta på klippet, imponerande spänts hopp.





Inte nog med att Stenmark har oförskämt bra fysik hans närmsta granne är inte så pjåkig han heller.

Måste helt klart vara värsta gatan att bo på i hela Sverige. Känns inte som att man med gott samvete sliter av sig tröjan och klipper gräset i barövers.

Bort bra men hemma också bra

Hemma, förutom att jag fortfarande är ledig så har livet återigen sin gilla gång. Känns sådär, kul att träffa alla, men i övrigt så känns vädret/klimatet lite jobbigt. Allra helst med tanke på att på ska det monteras i det dessutom.

Tyst är det också, något saknas.
Jag har stekt bacon så det fräst i det lilla, lilla, lilla, lilla-köket.
Men det är tyst.
Jag har knarkat Spotify och Youtube hejvillt på högsta laptop-volymen.
Men det är något som saknas.
Jag har promenerat i både rask och långsam takt på Bergsgatan. Bilar, grus och övergångsställens singaler har hållit låda.
Men forfarande infinner sig en tomhet.
Jag har gjort som VandrarOlle i duschen.
Men det är inte samma sak nu.
Det är något som förföljt mig under resans gång som inte längre gör det.


Flippflopp, flippflopp, flippflopp.....

Det varas for slutet

"Om jag ska falla da ska jag falla fritt". Jag var lugn och jag njot, maste ha varit for surrelealististk for att jag skulle bli radd. Undrar om det ar detta lugn min kara tremenning Sara kant da hon varje gang forsvunnit med ett leende medans jag gruvar mig tio minuter till!

Annars ar dett regn tunga skyar som verkar fa avsluta var vistelse har nere. Nagot som leder till att den nagot sa nar knivskarpa shortslinjen jag skaffat mig nu suddats ut till en diffus overgang dar brannan och blekheten knappt gar att urskilja. Men det finns bra saker med regn, bocker lases (Har ni inte klickat pa nagon av Mange lankarna sa gor det nu. Han ar vass, vassare an han sjalv forstar, tror jag). Tilsammans har vi nog plojt 14 bocker och fler lar det bli, till och med Stekar-Pempisen haller nu mattet efter en trevande borjan da han borjade pa samma sida i en bok han inte last sedan ett ar tillbaka.

Dubblakanslor infinner sig nu da man lamnar landet. Fast slar harmed att en manad i detta land ar pa tok for kort, tva manader bor man minst ge det. Men roligt har vi haft, skrattat gott at varandra och provat pa olika saker. Ar nojd med resultatet. Sedan ska det bli skont med lite vardag med, kanns tex surt att vara utan Sveriges Radio. Man hanger inte med utan tex Brunchrapporten nar en ny partiledare tilltratt i Svergies storsta parti. Sadana saker anser jag vara viktiga.

Sedan saknar man ju manniskor, Zomliga mer an andra.

Jag har inget att skriva men skriver det anda! Ar ju uppvaxt pa 90-talet och da hor ju sadant till.

Lordag 19:50, Surfers Paradise, Australien.

Det ar blott, det regnar och har sitter jag pa ett internetcafe' och skalver. Inte sa det syns men inombords.

Imorrn ar det Sondag och forhoppningsvis uppehall i det dassiga vadret. Vi vill bli brun och vi vill hopppa fallskarm trots att vi skalver, vissa mer an andra.

Sjalv ar jag nog minst nervos i herrskapet, Pempisen mest och Mange ar dar nagonstans lite mittimellan, mer at det avslappnade hallet.

Sjalva hoppet och 60 sekunders fallet ororar mig inte. Bara allt fungerar dvs fallskamren vecklas ut. Om det fungerar sa ar det enda som oror mig att jag ska komma ner utan har. Att hela min majestaiska frisyr ska ha forsvunnit i luftdarget.

Annars ar det bara nojjorna som att jag hoppar ut och tamdemkillen som ska hjalpa mig star kvar. Eller att jag hoppar skevt landar pa vingen och pajjar fallskamsfunktinonen.

Men annars ar jag lugn, jag har ju hoppat fran hogsta trampolinen pa Sporthallen eller heter det Himlabadet nu? Sloseri med skattepengar ar det i alla fall, ovasett namn.

Kom foresten i skrivande stund pa ett till satt som kan gora att jag inte landar lyckligt. Att jag dundrar flera meter ner i jorden istallat for att landa som om jag hoppar ner fran en stol.
Det ar om det inte finns nagon vag. Da kommer jag garanterat skarva ner vikten med minst 30 kilo. Jag har gjort det forr sa jag lar gora det igen. Senast var nagon gang i Are. Pa en skiduthyrning, nagot som resulterarde i extra manga utlosta bindings-tillfallen. Hur mycket min mastiga hydda vager? 68,3.

Tramsigt inlagg, ma handa jag ar ju banne mig nervos!

Edit 1
Undra hur Emils inlagg hade sett ut om han hade haft blogg.
Det hade nog inte funnits nagon begriplig menining.

Att resa ar inte langre ett sadant idogt jobb!

Pa semestern vilar man sig fran alla masten. Har finns ingen vackarklocka som ringer sa att jag i lagom tid kan stovla in pa jobbet.

Men att vara pa en sadan har resa ar formodligen inte som det var forr. Jag ar inte pa flykt fran verkligheten. Genom internetcafe'er och andra Backpackers barbara datorer har jag mer eller mindre full koll pa vad som sker. Jag vet att min familj ar frisk. Att nagra av de gjort kortare visit i fjallen och att en annan del av den trivs i mitt lilla hushall pa Bergsgatan.


Jag har dessutom full koll pa mindre viktigare saker, tex att AIK slog ut stora fenomenala HV71 ur sluspelet och ar nu i Semifinal. Skrall.


Patal om hockey sa vet jag ocksa att Kovland hockeys tidning "Pucken" har tyckts och kommit ut. Med internetets hjalp kan jag nu har pa bloggen publicera ett av mina bidrag. Coolt.

Jag besökte tidigare i år Njurundas ishall. I hallen träffade jag en bekant och efter en stund konverserande beklagade jag mig över hur sliten deras hall hade blivit.
- Jo, men i den här hallen är det inte som hos er. Det är inte i närheten av lika många eldsjälar som fixar och trixar. Sådana som dagligen går och ser till så att allt fungerar.
Jag nickade och förstod vidden av hans påstående. Reflekterade över hur mycket ideell verksamhet bygger på lojalitet ifrån eldsjälar. Sådana som gör det som alla tar för givet ska finnas.
En av Kovland hockeys alla eldsjälar är Harry Nilsson, han har varit engagerad i Kovlands IF ända sedan 65-68 då sonen Mats Nilsson började med olika idrotter i föreningen, framför allt ishockey. Sedan dess har han varit Kovlands IF trogen och under årens lopp har han varit med att bla skapa dagens el-ljusspår. Montera ihop uterinkar. Ansvarat över Ånäsparkens luftpistolskytte samt i sjutton år varit kassör för ishockey sektionen.
År 2000 då ishallens första spadtag togs så ökades Harrys engagemang i sektionen. Dels eftersom han som pensionerad snickare hade många projekt att ta tag i och dels eftersom hans tre barnbarn (undertecknade plus sina två bröder) samt sonen var aktiv i föreningen som spelare och ledare.
- Det blev ju så, när ni älskade och intresserade er för sporten så blev det ännu roligare att vara delaktig och bidra förklarar Harry.
Och bidragit har han gjort.
Cafét, kansliet, förråden, styrke-lokalen, trapporna och toaletterna har alla fått sina brädor kapade och spikade av bla honom.
Vattenflaskornas ställ, båsens bänkar och dörr-byten har alla någon gång justeras och utförs av bla honom.
- Men det är fler med mig, under flera års tid var vi några ”gubbar” som varje dag var någon timme i hallen. Egentligen är det ingenting att skriva om, vi är pensionärer och det är bara roligt att ha saker att göra förklarar han.
Men så lite är det inte, ju längre vi samtalar så kommer fler och fler saker fram.
De gröna golven vid sarghörnen, grinden som avskiljer publiken ifrån A-lagets omklädningsrum, speakerbåsets panel samt alla krokar och bås i omklädningsrummen. Självklara saker som finns men som man aldrig reflekterar över. Dom bara finns och dom ska bara finnas. Saker som han själv hela tiden vill undermåla, att han och de övrigas insats inte är så stor.
Men du kan inte sticka under stolen att du var viktig för föreningen.
-Haha nja, det är klart att man ett tag såg till så att mycket blev gjort. Men hade inte jag gjort det hade säkert någon annan gjort det. Som pensionär var det bara roligt att ha något att göra. Det är värre idag då man inte orkar.
- Sedan jag fick problem med foten har jag ju inte gjort något alls (År 2009 fick han problem med en fot vilket ledde att han fick svårt att gå). Det sista jag var delaktig i var väl ombyggnaden av gamla cafét till omklädningsrum och entré-bygget. Nu för tiden är man bara åskådare. Och med ”bara åskådare” menar Harry en trogen supporter och fruktad puck-kastare under A-lagets matcher. Samt stolt farfar under yngsta barnbarnets hemma matcher med Kovlands B-juniorerna.
För att knyta ihop samtalet så frågar jag honom om vad som under alla dessa år varit roligast och varför det varit så självklart att hela tiden vara aktiv i föreningen?
-Roligast är ju att se att det man gjort uppskattas. Av er (barnbarnen) och alla andra barn. Att se hur roligt ni har på isen. Att se föreningen utvecklas och bli större och mer omtyckt. Det är det som är så fantastiskt och anledningen till allt engagemang.
Så all nerlagd tid har varit väl investerad tid?
-Absolut, då man ser alla barn som har så roligt så kunde man ha lagt ner dubbelt så mycket tid menar Harry.

Egentligen är intervjun avslutad och jag står i farmor och farfars hall för att bege mig hemåt igen. Då farmor slänger ur sig.
-Men Harry du måste ju berätta vad som hände när du pantade flaskor med Lennart.
Det visar sig att anekdoten som farfar berättar utspelar sig då han tillsammans med Lennart Löfblad ser till att alla burkar som slängs i caféet blir pantade.
-Men det får du inte skriva. Det är ju bara nå tjafs menar han lite irriterat.
Men det är ju lite det som symbolisera det hela som den bekante i Njurunda menade. Här i Kovland kan vi skratta oss lyckliga åt det lilla som att två pensionärer sitter i ICA-Kovlands pantrum och pantar säckvis med burkar. En skit sak må hända, men små skit saker är det som gör att en ideellt driven förening är en fungerande förening.

Martin Nilsson
Stolt barnbarn


Texten i sin fulla prakt hittar ni har. Eller ocksa far ni leta ratt pa den i pappersform, typ i ishallen eller pa ICA-Kovland. Det senare alternativet inbar en ofrankommlig pratstund med agaren.

Byron bay is the place to be!

Men borde inte Nilssons pojken skriva lite om hur han har det dar nere?

Jo, kan tyckas och det kommer att ske. Men just nu har jag inte tid. Jag ar i Byron Bay, dar surfar man pa riktigt inte pa nagon www-adress.

Tror for ovrigt jag ska fria till solen, jag trivs med den.

Bondi Beach

De flesta resorna i mitt liv har jag gjort med min familj. Som bebis, pojk, tonaring och vuxen.
Och vid varje resa har mors rost kommenderat:

-Uppstallning!

Efter komandot har varje en i Nilssons brodaskara noga blivit insmord. Nagot som varje dag kunde upprepa sig tva till tre ganger.
Sa under mina trygga uppvaxt kan antalet solbrannor formodligen raknas pa en hand.

Med det beetendet i ryggraden borde jag klara mig fint har nere sjalv. Dessutom sa inforskaffade modra mi solskydd med hog skyddsfaktor. Tryggt.

Men icke, Visserligen har jag noga smorjt in mig pa morgonen. Precis allt, fotter, ben, knan, lar, mage, axlar, armar, ansikte, oron och ryggen, denna dock med hjalp. Och visst har det gatt bra eftersom jag varje dag gjort samma procedur aven pa stranden. Men inte idag, da kande jag mig lite for cool och slarvade med andra insmorningen. Jag smorjde noga in ryggen, ansiktet, bena och axlarna. Resten skyndade jag forbi.


Sa nu ar jag flackvis ratt sa brand och det svider. 21 ar och ingen hjarna!

Men lika glad ar jag for det for rodast ar ju Mange!

My name i Morein

Socialt handikappad.
For forsta gangen i mitt liv ar jag socialt handikappad. Jag Martin Nilsson som i regel kan finna mig i de flesta sammanhangen star oftare an ofta stum.
Fan ta mig sjalv. Varfor var jag inte mer aktiv pa Rigmothers Engelska timmar pa Bergsaker.

Vi borjar fran borjan. Forsta bussen in mot Sydney i fran flyplatsen. Pa bussbiljetten skirver inte bara chafforen ens resa och betalning utan ocksa ens namn.

Lite nervost men valdigt sjalvsakert sager jag Martin med engelskt uttal.
Chafforen tittar fragande och ber mig bokstavera.

- M [em] A[aa] (efter a:et borjar Emil och Magnus att skratta vilket gor att mig generade men innan jag inser att jag sagt ett sveskt a, har aven r:et blivit utalat) R[are] (Efter att jag sagt R:et sa skams jag over min A:a miss, jag skams sa mycket att jag stavar mitt namn fel.) I [ai] N[en]

Chafforen tittar pa mig och skriver sedan Morein och tittar fragande om han uppfattat det hela ratt. Ett kort Yes blir mitt svar.

Sedan har det fortsatt, att bestalla och boka rum gar bra men att konversera om lite allt mojligt ar omojligt. Det blir TILT total TILT i lillhjarnan. Men det blir sakta men sakert battre och lagomt till hemresan kan jag nog prata som alla andra Svenskar gor nar de kommer ner.

Tills vidare har jag lart mig ett trick, ett lomskt sadant. Jag mumlar lite mer an vanligt da jag svara pa fragor. Detta ger mig betanke tid till att formulra mig hyffsat korrekt pa den stallda funderingen.

Mycket kan man saga om mig, men inte att jag ar dum!

Resfeber

Resan närmar sig. Känner mig nervös, brukar ofta göra det när jag inte har riktig kontroll. Det är så många obesvarade frågor, bla:

Hur många onanerade för första gången 1981 då Kim Anderzon badade i Göta Kanal?!

Långtids arbete

När jag blir stor ska jag jobba inom "Palmegruppen".
Känna trygghet är viktigt och trygghet känner man då man vet att ens jobb kommer att vara ett tag. Så som "Palmegruppens"

Dom ska få se mitt CV.

Hilfe!

En resa väntar. Fyra veckor på en annan kontinent, så nu behöver jag er hjälp!

Jag vill att ni överöser mig med tips på böcker att läsa, vore fantastiskt om alla sa sin tre favoriter!

Tack på förhand.

Driver och förespår Skid-VM

Samma visa varje gång. Ett mästerskap nalkas, någon svensk gör en bra prestation alldeles innan. Pressen förstorar insatsen, får den till en förkrossande insats!

Vi vanliga lite oinsatta medborgare hajjar till. Känner att här ska man vara stolt, det här gäller det att supporta! Vi börjar diskutera och trissa upp varandra. Börja planera hur vi ska äta lite chips, kanske knäcka någon öl och sedan se den svenska stoltheten defilera hem hela tävlingen/mästerskapet

Sedan blir det ofta samma visa, svensken hade peakat sin form lite väl tidigt och norrmannen som tidigare i veckan var krossad åker ensam på upploppet till publikens hurrarop.

Trollet med den gula kepsen

Känner suget.
Börjar.
Skriver, skriver och skriver.
Inser vilket virrvarr av text jag skapat.
Blir matt.
Ändrar.
Blir less.
Gör om.
Lyckas inte sy ihop det.
Poängen i det hela blir tillgjort.
Suckar.

Lättar upp det hela med en barndomsfavorit i bilen och freestylen!

Trollet med den gula kepsen. Oj vilken lycka att hitta!
Tack Spotify för lättsamheten.

Bokslut

När jag nu ändå är i farten och går på krigstigen.
Dock inte arg, ledsen eller förtvivlad över kommentarerna.
Jag menar bara. Vad ger denna mig :
Anonym sa..

"Du skriver för internt, och ibland lite svävande. Gå rakt på istället! "



Jag är helt övertygad att det är någon vänlig själ som vill hjälpa mig i mitt skrivande. Vill tro det i alla fall.


Men kommentaren skapar bara mer frågor än svar.

Jag menar, vem är det för internt för? Vad är det för svävande för? Om jag skriver rakar uppnår jag då målet med bloggen? Vad är målet med den?

Så nu lämnar vi det.......

Långt i från bitter, vill bara inte betraktas som efter

Anonyma kommentar ska egentligen inte få utrymme. Deras innehåll är totalt irrelevant och borde raderas. Om avsändaren anser att kommentaren statusera något viktigt och riktigt, skrivs den väl om, med namn.



Men denna bör belysas:

Ett hastigt och obetydligt inlägg. Inläggets poäng var att jag löjligt nog blir en stolt svensk då kändisar nämner och anknyter sig till Sverige. Det är inte bara Lady Gagas knackiga Svenska som ger mig den känslan utan det är också saker som att: Fotbollsproffset Figo har Svensk fru, Red hot Chili Peppers textrad "...and little girls from Sweden dream of silver screen quotation" samt att i någon av alla Bondfilmer så nämns Stockholmsyndromet.

Att just Lady Gagas musikvideo fick ge denna känsla ett ansikte var mer en happning. Det förstod inte Anonym. Anonym tolkade inlägget som att jag ville visa hur inne och läcker jag var. Anonym måste tro med tanke på kommentaren att inläggets andemening var: Jag-är-en-cool-snubbe-som-bor-i-stan-och-jag-bor-inte-bara-i-staden-jag-är-fett-inne-och-lyssnar-på-ny-musik-långt-före-er. Anonym kände förargelse över min vandring i blindo och vill därför berätta hur efter jag är. Förlöjliga mig..

Men lilla rara Anonym som läser min blogg (du är säkert någon vän) klippet var inte direkt "ny" men det var långt lika mycket efter som dig.

Edit

Och ja. Jag var efter med detta. Jag fick se det först för några helger sedan. Det är inte alltid så lätt att hänga med.

Edit 2

Fan vad klatschig slutet på inlägget blev. Vilken punchline!

Nämen Åååh lilla lilla Sverige

Ååh hon pratar Svenska! Fantastisk.
Med detta erkänner att jag känner en löjlig patriotism över att vara Svensk när jag ser liknande saker:

Du är min vän, Frank!

Jag ljög!
Bojkottade nämligen aldrig Aftonbladet. Är för svag för det och lite tur är väl det...
För utan närmare granskning tycker jag Franks kommentar är fantastisk!

"Jag ser ju att hon har damp"

Snö

En ställningsbyggares syssla kan emellertid vissa vintrar bli att skotta snö. Så är fallet för denna. På "Lyckans" tak vandra jag dag in och dag ut med min snölasse.

Helt ok faktiskt.

Detta arbete tilllåter ju till skillnad mot ställningsuppförandet bärande av radiokåpor. Fantalastiskt!


Jag hänger nu mera med i svängarna. Helt utan ansträngning kommer informationsflödets jämna stril till mig. Som "Birrofallet" jag behöver inte ens läsa vad karln gjort, Morgonpasset och Brunchrapporten förklarade det sakligt för mig.

Fast gårdagens intressantaste var faktiskt inte den matnyttiga informationen om Belgiens taskiga regering . Nä det var benämningen av den 24 Januari. I Brunchrapporten fick jag veta att för ca 50 år sedan skanderade Hyland ut att just 24 januari var den dag då mannen gjorde hemmafruns jobb. En fin men ändå inskränkt tanke om att de stackars hemmafruarna också skulle förkovra sig. Det borde ju vara en självklarhet mer än en dag på året gick jag med lassen och tänkte. Även för femtio år sedan.
Också blev det Christers tur i etern. Programmet öppnades i stil med: Välkommen till Christer den fattigaste dagen på året. Dagen innan lön efter en månad full av festligheter!

Många tomma pungar med andra ord, kul dag för hemmafruarna att få testa på "Livet".

Skamligt. Avgå.

Mest bara för att:

Går varm i det lilla hushållet på Bergsgatan,

Aplesinstjärna

Enligt den här artikeln ska vi få nya stjärntecken. Många skriker i förtvivlan rakt ut. Själv blir jag helt plötsligt tillfreds.
Är nämligen född den 26 september
Dvs Vågens stjärntecken.
Kul att i 21 års tid blivit indirekt viktmobbad av sitt stjärntecken.


Fakta: Ditt nya stjärntecken
Stenbocken: 20 jan - feb 15
Vattumannen: 16 feb - 10 mars
Fiskarna: 11 mars - 17 april
Väduren: 18 april - 12 maj
Oxen: 13 maj - 20 juni
Tvillingarna: 21 juni - 19 juli
Kräftan: 20 juli - 9 aug
Lejon: 10 aug - 15 sept
Jungfrun: 16 sept - 29 okt
Vågen: 30 okt - 22 nov
Skorpionen: 23 - 28 nov
Ormbäraren: 29 nov - 16 dec
Skytten: 17 dec - 19 jan

Ge mig chips och folköl

På kvällens agenda står det för ovanlighetens skull: Tv-tid.

Jag ska se reprisen på Mauro och Pluras kök på 3:an (coolt att reprisen sänds i en större kanal). Egentligen borde jag se Uppdrag granskning då det idag handlar om hur en pedofil under vård fixade en ny lägenhet och begick nya övergrepp. Här i Sundsvall!

Men jag orkar inte. Orkar inte se det bildande och intressanta. Orkar inget tung rott utan bara lättsam toalettlyrik.
Så underbar fulkultur underhåller mig ikväll, trots att jag redan sett det hela.

Om ni nu undrade.

Skäms över att skämmas

En snickare från obygden är i staden för att snickra. Han ligger alltså på traktamente och bor i sin lilla husvagn. Under gårdagskvällen begav han sig till stora köpcentret Birsta. En jacka på order av hustrun skulle inhandlas.

"Men jag klar int' av dä. Jag måst få råd och tips, skämms ju nä man gå dä ensammen. Hälst ska kär-inga följa. Ja kom häm te husvagna utan jacka, dä som fanns var alldeles fö färgglad av sä. Män je ska gö ett försk te. Fö ja et skämmas mer då ja kom häm utan jacka för kär-inga än va ja gö i butiken!"

Det är inte lätt att vara liten gubbe.

suck och återigen en suck

Detta publicerades även i Söndagens pappersexemplar.

Att den gamle såpa-deltagaren fyller 60 och det anses vara en nyhet. Avgå!

Jag känner hat och förakt. Operation bojkotta Aftonbladet inleds härmed!

Är långt ifrån bäst men älskar't

I nollgradigt och solsken färdades man under gårdagen till Ånge. Tolv plus målvakter, lyckligt ovetandes men kanske lite på känn om den kommande förnedringen. Tolv stycken är för lite för att bedriva ishockeytävling. Allra helst mot ett seriöst satsande lag.

Nollad och i bäcksvart mörker färdades man under gårdagskvällen tillbaka hem ifrån Ånge. Tolv plus målvakter olyckligt vetandes om en förnedring. Monumentalt i statistiken, lite smärre i praktiken. Men ändå svidande, 12-0 kan knäcka den bäste.

Men härdad och obeskrivligt förtjust av sporten så fortsätter man.
Att betala för utövande.
Att vara långt ifrån bäst.
Samt bli hånad av förståsigpåare
Hockey är ett gift.

Idolkris

Avbryter frånvaron med en lösning. Finns ju en titan inom tv som inte verkar ha allt för många uppdrag nu för tiden.

Ja menat låt Christer Ulfbåge ta över!