Angelina Jolie är med i en film som inte är gräslig!
måndag 27 juni 2011
Den röda trådens slut
När man torde sig se en röd tråd av katastrof så händer det oväntade.
Angelina Jolie är med i en film som inte är gräslig!
![]()
Angelina Jolie är med i en film som inte är gräslig!
torsdag 23 juni 2011
Bil-lekar var roligare förr
Höjden av narcissism är att påväg hem ifrån en helg i huvudstaden låna en iPhone, slö-surfa runt för att sedan hamna på den egna bloggen. Komma på vad man gör, fotografera och sedan blogga om elädet!
lördag 18 juni 2011
Kisslist
Folk listar och listar. Jag vill också lista.
Fem sätt att pissa på sig själv.
1. Man pissar på sig. Man har penisen innan för både kalsonger och jeans. Detta kan ske pågrund utav olika anledningar, att man är för full är väl vanligaste anledningen ju längre upp i åldrarna man kommer. Detta sätt är det sätt som till en början tillfredsställer en mest. Det är en fantastiskt känsla att lätta på trycket och sedan dessutom bli varm!
2. Man pissar i motvind. En klassiker som förmodligen har drabbat alla av det manliga könet någon gång. Man står avspänd och lycklig över att man just har det manliga könet, eftersom det ger en möjligheten att lätt och ledigt kunna göra "nummer ett" i naturen. Då plötsligt vinden spelar en ett spratt och generande fläckar syns på de beiga kinosana.
3. Skofläckarna. Det är en konst att undvika dropp på skorna när man står i det fria och pissar.
4. Pissoar-fällan. Man är i akutbehov av att lätta på trycket. Sjukt jävla pissnödig. Man väljer det snabbare alternativet på toaletten. Pissoaren! Man knäpper upp gylfen och låter kraften strömma ut. Dock är det för högt tryck vilket gör att det mesta av den gula vätskan studsar tillbaka mot byxorna istället för att sakta rinna ner i avloppet.
5. Dunst-effekten. Kanske det vidrigaste sättet att urinera sig själv. Man pissar utomhus, det är kallt och den varma kroppvätskan förångas då den förenas med marken. Ångan stiger och omsluter en likt dimma.
Man vill bara spy!
Bubblare. Man kissar i vattnet under badning.
Fem sätt att pissa på sig själv.
1. Man pissar på sig. Man har penisen innan för både kalsonger och jeans. Detta kan ske pågrund utav olika anledningar, att man är för full är väl vanligaste anledningen ju längre upp i åldrarna man kommer. Detta sätt är det sätt som till en början tillfredsställer en mest. Det är en fantastiskt känsla att lätta på trycket och sedan dessutom bli varm!
2. Man pissar i motvind. En klassiker som förmodligen har drabbat alla av det manliga könet någon gång. Man står avspänd och lycklig över att man just har det manliga könet, eftersom det ger en möjligheten att lätt och ledigt kunna göra "nummer ett" i naturen. Då plötsligt vinden spelar en ett spratt och generande fläckar syns på de beiga kinosana.
3. Skofläckarna. Det är en konst att undvika dropp på skorna när man står i det fria och pissar.
4. Pissoar-fällan. Man är i akutbehov av att lätta på trycket. Sjukt jävla pissnödig. Man väljer det snabbare alternativet på toaletten. Pissoaren! Man knäpper upp gylfen och låter kraften strömma ut. Dock är det för högt tryck vilket gör att det mesta av den gula vätskan studsar tillbaka mot byxorna istället för att sakta rinna ner i avloppet.
5. Dunst-effekten. Kanske det vidrigaste sättet att urinera sig själv. Man pissar utomhus, det är kallt och den varma kroppvätskan förångas då den förenas med marken. Ångan stiger och omsluter en likt dimma.
Man vill bara spy!
Bubblare. Man kissar i vattnet under badning.
torsdag 9 juni 2011
måndag 6 juni 2011
Den stora ängsliga oron
Du vet när människan får feeling. Känner att det är just nu som hela bordets stämning kretsar runt en. Känner att det är han/hon som är behållningen i det hela. Människan leverar humor och tillskillnad mot för facebook som kommer responsen inte i "gillningar" utan i skratt.
Vid bordet sitter de andra människorna. Kanske några år yngre, kanske några år äldre eller varför inte jämnåriga. Dom artighets-skrattar. Människan som fått feeling är inte kul. Eller lite kul är han/hon, men inte att skratta med utan att skratta åt.
Artighets-skrattarna får också feeling. De förstår att om man matar människan med skratt så kommer detta sluta i succé. De skrattar högre och människan slutar aldrig flika in utan ökar bara frekvensen på skämten. Tillslut finner artighets-skrattarna det fantastiskt roligt, att människan med feeling inte förstår, hon/han häcklas ju. Skrattsalvorna eskalerar.
Alla har roligt.....
Men efteråt.
I det tysta, pratar artighet-skrattar bakom ryggen på feeling-människan. Människans namn blir något man slänger ur sig internt då någon utanför vargflocken får samma felande humorkänsla. I evigheternas evighet blir hans/hennes namn synonymt med beteendet, något som sprids. Tillslut vill alla ta del av människans spektakel och ger därför människan allt oftare mer skratt så feelingen återkommer vilket generarar i riktiga skratt, hånfulla visserligen men ändock skratt.
Litegran så är det att blogga. Man skriver och skriver. Fler och fler läser. Man blir länkad, länkad och länkad. Man får feeling. Törs sig på att länka lite försiktigt själv. Ännu fler läser och ibland nämns det hela i verkligheten, i en matkö, på ett församlingshem, i krogen eller redan på förfesten. Sådant värmer, man känner sig stark och nöjd.
Men oron, den ständiga oron sviker en aldrig. Är man med i flocken eller är man flockens hovnarr. Det är ju den lilla majoriteten som berömmer, länkar och ibland hyllar. Den stora anonyma massan vet man ingenting om. Kanske skrattas det åt en i det tysta. Kanske är man killen som klev upp på stor-samlingen och läste en saga. Ett framträdande som hyllades av såväl rektor, lärare och vissa kamrater. Killen som dom tuffa. De som satt på bänkar längst bak med häng och mössa hånade. Skrattandes när ingen såg, bakom ryggen på dem flesta.
Kanske är det sådan man är, en sådan som det skrattas åt.
Kanske inte.
Men oavsett får det inte spela någon roll. För om det spelar för stor roll så blir vi inget mer än en stor grå ängslig massa som varken törs säga bu eller bä. För om sanningen ska fram så är vi ju inte bättre än varann.
Vid bordet sitter de andra människorna. Kanske några år yngre, kanske några år äldre eller varför inte jämnåriga. Dom artighets-skrattar. Människan som fått feeling är inte kul. Eller lite kul är han/hon, men inte att skratta med utan att skratta åt.
Artighets-skrattarna får också feeling. De förstår att om man matar människan med skratt så kommer detta sluta i succé. De skrattar högre och människan slutar aldrig flika in utan ökar bara frekvensen på skämten. Tillslut finner artighets-skrattarna det fantastiskt roligt, att människan med feeling inte förstår, hon/han häcklas ju. Skrattsalvorna eskalerar.
Alla har roligt.....
Men efteråt.
I det tysta, pratar artighet-skrattar bakom ryggen på feeling-människan. Människans namn blir något man slänger ur sig internt då någon utanför vargflocken får samma felande humorkänsla. I evigheternas evighet blir hans/hennes namn synonymt med beteendet, något som sprids. Tillslut vill alla ta del av människans spektakel och ger därför människan allt oftare mer skratt så feelingen återkommer vilket generarar i riktiga skratt, hånfulla visserligen men ändock skratt.
Litegran så är det att blogga. Man skriver och skriver. Fler och fler läser. Man blir länkad, länkad och länkad. Man får feeling. Törs sig på att länka lite försiktigt själv. Ännu fler läser och ibland nämns det hela i verkligheten, i en matkö, på ett församlingshem, i krogen eller redan på förfesten. Sådant värmer, man känner sig stark och nöjd.
Men oron, den ständiga oron sviker en aldrig. Är man med i flocken eller är man flockens hovnarr. Det är ju den lilla majoriteten som berömmer, länkar och ibland hyllar. Den stora anonyma massan vet man ingenting om. Kanske skrattas det åt en i det tysta. Kanske är man killen som klev upp på stor-samlingen och läste en saga. Ett framträdande som hyllades av såväl rektor, lärare och vissa kamrater. Killen som dom tuffa. De som satt på bänkar längst bak med häng och mössa hånade. Skrattandes när ingen såg, bakom ryggen på dem flesta.
Kanske är det sådan man är, en sådan som det skrattas åt.
Kanske inte.
Men oavsett får det inte spela någon roll. För om det spelar för stor roll så blir vi inget mer än en stor grå ängslig massa som varken törs säga bu eller bä. För om sanningen ska fram så är vi ju inte bättre än varann.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)