Okynnes skriver

Det senare inlägget, tedde sig som att jag var en döende fisk. En mört som på bryggan med sina dumma ögon sprattlar och slår med sin fena en sista gång.

Men så var det ej, jag kanske sprattla och verkade lite moloken. Så pass att ni kanske föreställde mig sittandes i det lilla hushållet på Bergsgatan, i min soffa utan tillhörande soffbord, stirrandes in i dataskärmen med dumma mörtögon. Ögon som ser lika dumma ut levandes som död. Både i och utan skenet från en dator. Ack vad ni bedrog er, inte fan har jag ögon som en mört.
Idioter!

Om någon såg framför sig soffan utan tillhörande soffbord så såg ni rätt. Där sitter jag även nu. Även nyss satt jag här. Satt med ena foten på det andra benets knä, vårdandes. Vårdandes det lilla sår som min mor banna mig över igår. För igår var det smustisg, gjorde hiskligt ont och var påväg att bli infekterat. Haltandes gick jag och undvek att kliva på den del av fotens undersida som var skadat.
Men nu är det andra bullar, såret tvättas rent med sprit och sköts kliniskt. Onödigt att ha ont, allra helst om man är son till en inom vården. Förutsättningarna finns ju.

Såret i sig uppkom i helgen. På en brygga i en sjö av en spik. Det gjorde ont. Inte så att jag grinade, skrek eller levde fan. Det kändes. Så pass att jag kravlade mig upp på bryggan, rykte upp benet och undersökte. Påminde nog om en....

Haltar gör jag fortfarande. Det gör inte mörtar.