Den stora ängsliga oron

Du vet när människan får feeling. Känner att det är just nu som hela bordets stämning kretsar runt en. Känner att det är han/hon som är behållningen i det hela. Människan leverar humor och tillskillnad mot för facebook som kommer responsen inte i "gillningar" utan i skratt.

Vid bordet sitter de andra människorna. Kanske några år yngre, kanske några år äldre eller varför inte jämnåriga. Dom artighets-skrattar. Människan som fått feeling är inte kul. Eller lite kul är han/hon, men inte att skratta med utan att skratta åt.

Artighets-skrattarna får också feeling. De förstår att om man matar människan med skratt så kommer detta sluta i succé. De skrattar högre och människan slutar aldrig flika in utan ökar bara frekvensen på skämten. Tillslut finner artighets-skrattarna det fantastiskt roligt, att människan med feeling inte förstår, hon/han häcklas ju. Skrattsalvorna eskalerar.
Alla har roligt.....

Men efteråt.
I det tysta, pratar artighet-skrattar bakom ryggen på feeling-människan. Människans namn blir något man slänger ur sig internt då någon utanför vargflocken får samma felande humorkänsla. I evigheternas evighet blir hans/hennes namn synonymt med beteendet, något som sprids. Tillslut vill alla ta del av människans spektakel och ger därför människan allt oftare mer skratt så feelingen återkommer vilket generarar i riktiga skratt, hånfulla visserligen men ändock skratt.

Litegran så är det att blogga. Man skriver och skriver. Fler och fler läser. Man blir länkad, länkad och länkad. Man får feeling. Törs sig på att länka lite försiktigt själv. Ännu fler läser och ibland nämns det hela i verkligheten, i en matkö, på ett församlingshem, i krogen eller redan på förfesten. Sådant värmer, man känner sig stark och nöjd.

Men oron, den ständiga oron sviker en aldrig. Är man med i flocken eller är man flockens hovnarr. Det är ju den lilla majoriteten som berömmer, länkar och ibland hyllar. Den stora anonyma massan vet man ingenting om. Kanske skrattas det åt en i det tysta. Kanske är man killen som klev upp på stor-samlingen och läste en saga. Ett framträdande som hyllades av såväl rektor, lärare och vissa kamrater. Killen som dom tuffa. De som satt på bänkar längst bak med häng och mössa hånade. Skrattandes när ingen såg, bakom ryggen på dem flesta.

Kanske är det sådan man är, en sådan som det skrattas åt.
Kanske inte.
Men oavsett får det inte spela någon roll. För om det spelar för stor roll så blir vi inget mer än en stor grå ängslig massa som varken törs säga bu eller bä. För om sanningen ska fram så är vi ju inte bättre än varann.