Lämlar

Under tidens gilla gång har jag arbetat med olika, nu arbetar jag återigen med han jag trivts bäst med, det är nog därför jag finnner det så lämpligt att ligga borta på veckorna. Han som jag nu kamperar ihop med nu går under namnet, Katastrofen, han är en fantastisk människa som visslar på Bach, Beethoven och Vivaldi. På den totala rasttiden (en timme) löser han Sveriges svåraste korsordstidning. Ett kryss om dagen. Han plockar kilovis med svamp och då han reser så reser han för att vandra runt. Tillråga på alla dessa fantastiska egenskaper så är han dessutom en jävel på att jobba och knacka ställning.

Hur som haver så av någon anledningen satt vi och pratade om lämlar på morgonrasten. Varpå Katastrofen berättar att lämmeln kan bli så förbannad att den dör.
Är inte det fantastiskt, tänker mig att lämmeln skriker och lever rövare över att pälsen aldrig torkar. Svär värre än kapten Haddock och plötsligt bara POFF så ligger den där med trehundra i puls och död.
Hur tufft är inte det!
Ännu tuffare är det ju om lämmeln vet om det men skiter i det.

"-Helvetes satans jävla skit nu kommer jag dö med det bjuder jag fan på er jävlar för nu blommar det i snusdosan!"

Sedan bara poff. Död!

Om jag ska omfödas så ska det banne mig vara som Lämmel, skulle vara så fantastiskt att bli så förbannad så kroppen inte orkar med, borde vara en mäktig känsla.

Sedan om det stämmer det vet jag ej, men jag vet att jag litar på Katastrofen. Nästan mer än på en bok. För sådan är han min vän.