Att resa ar inte langre ett sadant idogt jobb!

Pa semestern vilar man sig fran alla masten. Har finns ingen vackarklocka som ringer sa att jag i lagom tid kan stovla in pa jobbet.

Men att vara pa en sadan har resa ar formodligen inte som det var forr. Jag ar inte pa flykt fran verkligheten. Genom internetcafe'er och andra Backpackers barbara datorer har jag mer eller mindre full koll pa vad som sker. Jag vet att min familj ar frisk. Att nagra av de gjort kortare visit i fjallen och att en annan del av den trivs i mitt lilla hushall pa Bergsgatan.


Jag har dessutom full koll pa mindre viktigare saker, tex att AIK slog ut stora fenomenala HV71 ur sluspelet och ar nu i Semifinal. Skrall.


Patal om hockey sa vet jag ocksa att Kovland hockeys tidning "Pucken" har tyckts och kommit ut. Med internetets hjalp kan jag nu har pa bloggen publicera ett av mina bidrag. Coolt.

Jag besökte tidigare i år Njurundas ishall. I hallen träffade jag en bekant och efter en stund konverserande beklagade jag mig över hur sliten deras hall hade blivit.
- Jo, men i den här hallen är det inte som hos er. Det är inte i närheten av lika många eldsjälar som fixar och trixar. Sådana som dagligen går och ser till så att allt fungerar.
Jag nickade och förstod vidden av hans påstående. Reflekterade över hur mycket ideell verksamhet bygger på lojalitet ifrån eldsjälar. Sådana som gör det som alla tar för givet ska finnas.
En av Kovland hockeys alla eldsjälar är Harry Nilsson, han har varit engagerad i Kovlands IF ända sedan 65-68 då sonen Mats Nilsson började med olika idrotter i föreningen, framför allt ishockey. Sedan dess har han varit Kovlands IF trogen och under årens lopp har han varit med att bla skapa dagens el-ljusspår. Montera ihop uterinkar. Ansvarat över Ånäsparkens luftpistolskytte samt i sjutton år varit kassör för ishockey sektionen.
År 2000 då ishallens första spadtag togs så ökades Harrys engagemang i sektionen. Dels eftersom han som pensionerad snickare hade många projekt att ta tag i och dels eftersom hans tre barnbarn (undertecknade plus sina två bröder) samt sonen var aktiv i föreningen som spelare och ledare.
- Det blev ju så, när ni älskade och intresserade er för sporten så blev det ännu roligare att vara delaktig och bidra förklarar Harry.
Och bidragit har han gjort.
Cafét, kansliet, förråden, styrke-lokalen, trapporna och toaletterna har alla fått sina brädor kapade och spikade av bla honom.
Vattenflaskornas ställ, båsens bänkar och dörr-byten har alla någon gång justeras och utförs av bla honom.
- Men det är fler med mig, under flera års tid var vi några ”gubbar” som varje dag var någon timme i hallen. Egentligen är det ingenting att skriva om, vi är pensionärer och det är bara roligt att ha saker att göra förklarar han.
Men så lite är det inte, ju längre vi samtalar så kommer fler och fler saker fram.
De gröna golven vid sarghörnen, grinden som avskiljer publiken ifrån A-lagets omklädningsrum, speakerbåsets panel samt alla krokar och bås i omklädningsrummen. Självklara saker som finns men som man aldrig reflekterar över. Dom bara finns och dom ska bara finnas. Saker som han själv hela tiden vill undermåla, att han och de övrigas insats inte är så stor.
Men du kan inte sticka under stolen att du var viktig för föreningen.
-Haha nja, det är klart att man ett tag såg till så att mycket blev gjort. Men hade inte jag gjort det hade säkert någon annan gjort det. Som pensionär var det bara roligt att ha något att göra. Det är värre idag då man inte orkar.
- Sedan jag fick problem med foten har jag ju inte gjort något alls (År 2009 fick han problem med en fot vilket ledde att han fick svårt att gå). Det sista jag var delaktig i var väl ombyggnaden av gamla cafét till omklädningsrum och entré-bygget. Nu för tiden är man bara åskådare. Och med ”bara åskådare” menar Harry en trogen supporter och fruktad puck-kastare under A-lagets matcher. Samt stolt farfar under yngsta barnbarnets hemma matcher med Kovlands B-juniorerna.
För att knyta ihop samtalet så frågar jag honom om vad som under alla dessa år varit roligast och varför det varit så självklart att hela tiden vara aktiv i föreningen?
-Roligast är ju att se att det man gjort uppskattas. Av er (barnbarnen) och alla andra barn. Att se hur roligt ni har på isen. Att se föreningen utvecklas och bli större och mer omtyckt. Det är det som är så fantastiskt och anledningen till allt engagemang.
Så all nerlagd tid har varit väl investerad tid?
-Absolut, då man ser alla barn som har så roligt så kunde man ha lagt ner dubbelt så mycket tid menar Harry.

Egentligen är intervjun avslutad och jag står i farmor och farfars hall för att bege mig hemåt igen. Då farmor slänger ur sig.
-Men Harry du måste ju berätta vad som hände när du pantade flaskor med Lennart.
Det visar sig att anekdoten som farfar berättar utspelar sig då han tillsammans med Lennart Löfblad ser till att alla burkar som slängs i caféet blir pantade.
-Men det får du inte skriva. Det är ju bara nå tjafs menar han lite irriterat.
Men det är ju lite det som symbolisera det hela som den bekante i Njurunda menade. Här i Kovland kan vi skratta oss lyckliga åt det lilla som att två pensionärer sitter i ICA-Kovlands pantrum och pantar säckvis med burkar. En skit sak må hända, men små skit saker är det som gör att en ideellt driven förening är en fungerande förening.

Martin Nilsson
Stolt barnbarn


Texten i sin fulla prakt hittar ni har. Eller ocksa far ni leta ratt pa den i pappersform, typ i ishallen eller pa ICA-Kovland. Det senare alternativet inbar en ofrankommlig pratstund med agaren.