söndag 20 juli 2014

Jag och Håkan

Håkan Hellström och jag var ingen bra kombo. Jag hade egentligen aldrig gett honom chansen då jag stört mig på det sätt han sjunger.
En film förändrade mitt synsätt. När någon annan sjöng hans låtar så förstod jag. Låtarna var fantastiska och nu när jag visste att låtarna var bra så började jag även gilla Hellströms sätt att sjunga. Kombinationen hans röst, melodierna och texterna blir bara bättre och bättre.

I mina olika sociala flöden och sammankomster ventilarars nu mer tolerant än någonsin åsikter om människor med en annan hudfärg. Häromdagen skrev hen att hen sett en busskur blivit vandaliserad, hen nämnde även på ett fyndigt sätt att dom hade en mörkare hudfärg än hen själv.
Det gav 74 likes.

På balkongen på Bergsgatan undrar jag om statusen blivit av om personerna som vandaliserade busskuren inte var invandrare. Om den blivit av, hade den då gett 74 likes.

Tyvärr tror jag inte det.

Det är så samhället ser ut idag. Fördomsfullt. Såsom min relation till Håkan Hellström var. Kanske jag säger kanske om vi provar att inte vara fördomsfulla och kanske om vi provar att ge alla samma chans.
Om vi låter bli att sprida fördommar.
Om vi som jag lärde känna Håkans musik, så kanske vi kommer på att det inte är så farligt. Det går att prata svenska med brytning utan att vara dum i huvudet. Det går att laga mat på andra sätt utan att vara kriminell. Det går att ha en annan klädstil utan vara en lat bidragstagare.

Det vore ett fint liv, om alla gav alla en chans utan att vara så inskränkt som jag var mot Håkan Hellström. För tänk om han funnits i mitt liv tidigare, vad lättare och härligare det hade varit.
Låtarna hade kanske stoppat blödningarna på ett sargat tonårshjärta snabbare.
Låtarna hade kanske fått mig på dansgolvet.
Låtarna hade kanske hjälpt mig att lära känna ännu fler människor.
Låtarna hade kanske lärt mig, min just nu största sorg att jag inte kan, spela gitarr!
Det är onödigt att känna en fientlighet mot något som man aldrig gett chansen!


måndag 14 juli 2014

Sommarpratarna del 1 2014

Semestern är över och vi med den. Märkligt nog så kändes det roligt att gå till jobbet igen. Tänk att man kan vara belåten med endast en vecka.

Hur som haver det mest positiva med att man återigen börjar jobba är promenaderna till och från jobbet. Man hinner på dessa steg mot kontorets portar tur och retur nästan höra ett helt Sommar i P1 program. Man får fuska och börja lyssna innan man lämnar det lilla, lilla, lilla hushållet på Bergsgatan 5B samt att det är uteslutande poddversionerna med förkortad musik som gäller.



Hittils i år har jag lyssnat på: Jason Diakté, Johan Croneman, Antje Jackelén, Ingalill Mosander, Fredrik Wikingsson och Börje Salming.

Bäst hittills har Wikingsson varit, rolig, nyskapande och med ett bra syfte.
Tätt följ av Jason, ständigt denna Timbuktu.
Croneman var ok, Ingalill Mosander en besvikelse och Antje hade ett bra syfte men nådde inte fram till mig.

Bäst var väl egentligen Börje Salming, men där tvivlar jag på mig själv då han är en stor idol. Hans sommarprat hade kunnat varit att han endast hamrade på en bultbräda samt berättade när han vände på den. Det hade räckt för att tillfredsställa mig. Det är märkligt, vad hänförd man kan vara någon.

 
 
Jag har som ni ser några kvar, nästa hen till rakning blir Dregen sedan har jag tjuvlyssnat Jeppe Wikströms sommarprat, där med musik 1:13:30 är det magi på riktigt: Lyssna och njut!
 
Att man inte var på plats men livet är fint ändå. Det är det. Förjävla fint!

måndag 7 juli 2014

Podd

Jag åt middag med två vänner, vi samtalade och samtalade. Inte en gång åkte min smartphone fram, eller jo två gånger men då googlade jag bara fakta vi behövde för att samtalet skulle vara tillfreds.

Det är två fina vänner det där. Dom får mig att känna ett behov av att uttrycka mig, i onsdags fick jag ett behov av att vi fina vänner borde ha en podd ihop.
Jag är skeptiskt till att det blir ett fenomen och något folk lyssnar på men jag tror jag skulle göra mig bra där. I formatet.

Det är vad det är och som Olle så bra skrev på facebook "vi är alla idioter i våran egen övertygelse" så tror jag att Magnus, Olle och jag skulle vara något att lyssna på.

Kanske blir det av, kanske rinner det ut i sanden. Men det är ett frö så sått i mitt huvud och det kommer inte sluta gro förens vi testat.

/Semesterfiraren

söndag 17 november 2013

Ta upp telefonen och var socaial du med!

Det är väl ingen nyhet. Jag är varken först eller sist på bollen men ibland blir det tydligare än någonsin.
Den bästa av mödrar bjöd på en föreläsning härom dagarna.
Det var Schibby och Persson som var på Bokia för att prata om sina 438 dagar utan frihet. En bra, rolig och givande föreläsning. Hon är bra på det, boka bra grejjor. Mor min!

Hursomhelst så satt jag lyssnades och eftersom jag är mer aktiv på sociala medier än jag vill framstå så tog jag en bild och twittrade.



Jag stoppade sedan ner smartphonen i fickan och där fick den sedermera vara.

Bredvid mig sitter en medelålders, i detta fall är eptitet tant bästa benämmning, hon har lila byxor fascineras av allt dom säger genom kroppsljud såsom åh, ah och en snabb inandning som ger ett pip-ljud ifrån sig.
En bit in i det hela tar hon fram sin smartphone fotar och lägger upp en bild på Facebook. Mina långa ögon ser att hon poserar precis som jag med att hon är på detta. Superlativen räcker knappt till att berätta om hur bra detta är!
 Efter hennes bild är publicerad dröjer hon sig kvar och tittar på andras bilder, kommenterar och lever livet på det sociala nätverket. Hennes telefon vibrera varje gång någonting händer med bilden och vad jag kan förstå är det en "like-raket" och kroppsljuden som tidigare följt varenda stavelse som Schibbye/Persson sagt kommer nu endast ut i litet kuttrande över varje "like" som bilden får.
Föreläsningens innehåll är inte längre viktigt, det viktiga är att alla vet att hon är här.

När det är slut bjuder Bokia på gratis tilltugg samt att dom föredetta fångarna signerar ödmjukt sitt alster. Tanten i fråga står i kön och när hon kommer fram så räcker inte bara en kråka utan hon vill också ha en blid eller rättare sagt fyra får gubben bakom ta. Alla med exakt samma motiv, men man kan ju ha otur och blunda på något av dom.

Efter avslutad posering går hon ut med blicken som en orienterar på kompassen ner på sin telefon. Förmodligen i fullfärd att skapa en ny "like-raket". Det är med nöd och näppe som bokhandlarens alla staplar klarar sig ifrån att bli omkullvälta.

Jag skrattade för mig själv och tänker vilken patetisk människa. Det var viktigare för henne hur hennes liv framstod på nätet än hur hon upplevde verkligheten tänkte jag. Hon kommer endast kunna visa bilden i fikarummet dagen efter och säga att det var otroligt bra, innehållet är inte ens ett minne blott. Jag tänkte att det är ofta så, att jag måste passa mig för det.

Vid vängåvans park skiljs mina föräldars och min väg åt. Jag tackar och börjar strosa hem åt mitt. Jag tar fram telefonen och märker att ingen har kommenterat eller Retweetat min tweet, något inombords dör sakta och jag inser att det är försent. Jag och hon är skakade och skadade ur samma tidsperiods kappa.

Någon måste rädda oss!


fredag 25 oktober 2013

Smeknamn och cyckelverkstad


Denna cykel hade jag storslagna planer för. Det var bara skrot då jag hittade den på ett lager i Iggesunds pappersbruk. Jag gjorde som Sudden i Nilecity och plockade ner cyckeln i molekyler och slipade av den med en rondell. Där dog alltihop. Det blev en lite motgång, jag la det på is och bytte sedermera arbete och sedan har den skrotat i Ställningsmontages garage i ett och ett halvt år.

Igår när jag kom hem från jobbet stod den utanför min port!



Jag åkte därför dit.
 I morse klockan 06:30 var jag innan det egna jobbet på materialgården och fikarummet för ställningsbyggarna. Det är något visst med oslipade barackkäftar och just där och då saknade jag tugget och enkelheten. Det är något fint med blåbyxor, skratt och smeknamn.

Framförallt smeknamnen.

  • Steelis
  • Kobran
  • Affe
  • Ljustorpan
  • Perra
  • Katastrofen
  • Snigeln
  • Mjunstedt
  • Putte
  • Svansen
  • Hulken
  • Dampet
  • Manfred Läsk
  • Colli
  • Svampen
  • Pastorn

onsdag 23 oktober 2013

Osäkerheten i kvadrat

Dansgolvet pulserar. Det är hög musik och trots att alla andra dansar så känns det lika märkligt som vanligt. Röja på ett dansgolv är inte min grej jag är mer för styrdans med klara ramar och regler. Då känner man sig trygg.

Jag byter några ord med en av mina vänner samtidig som jag gungar lät fram och tillbaka. DJ:n byter låt och en igenkännande banjo drar igång. Jag fortsätter prata med min vän men avbryts av den enda kvinnan i sällskapet som efter tre sekunder av Aviciis monsterhit skriker:
-Det är inte sant!
Samtidigt som handväskan och lager-på-lager-skjortan smäller ner i dansgolvet. Dom slungas dit med full kraft. Jag reagerar blixtsnabbt och hinner tänka att nu har min vän, med skinn på näsan, fått en öl över sig eller dylikt så nu gäller det att vara med så hon inte startar tumult mot stackaren som vinglat in i henne. Till min förvåning är inte lager-på-lager-skjortan blöt inte heller min vän utan hon står och röjer som aldrig förr till den stora hiten.

Jag säger halv högt mest för mig själv att "Jo det är sant. Det är kanske världens mest väntade låt att en DJ ska spela på ett dansgolv som vi befinner oss på". Kvällen lider mot sitt slut och jag anstränger mig att leva yolo och dansar mer än vad jag gjort på år och dagar med hennes lager-på-lager-skjorta och handväska i händerna ifall ännu en väntad monsterhit får dansgolvet att pulsera. Summan av kardemumman är att det är en bra kväll.

Morgonen efter på hotellets frukost så kan jag inte hålla mig, eller hålla mig, jag tänker inte ens tanken på att någon kan bli ledsen utan jag håller stort hov vid frukostbordet. En parrallel dras med att om DJ:n spelat fiskarna i havet med Idde Schults så hade reaktionen varit befogad om man älskat låten. Dvs inte om det är den mest spelade låten just nu. Dessutom på en svensk klubb och det är en svensk som skapat låten. Då skriker man verkligen inte : DET ÄR INTE SANT! Plus slänger sin handväska med full kraft i marken.

Så håller jag sedan på hela dagen och tar tillfällen i akt då väntade saker sker att just använda mig utan samma fras. Det ger en bra stämmning i det arbetsgäng som jag är där nere med. Alla garvar åt det även hon.

Hon berättar senare att hon berätta det roliga för sin vän på telefonen. Vännens svar är att hon måste lära sig någon annan typ av musik än den som är i topp på Spotifys interna topplista. Jag är 100% säker på att även detta sas med humor och med kärlek.
 
  Dock så här i efterhand kan jag bli trött på mig själv. Varför ska jag gå ann om allt, varför ska jag hålla hov och få alla att skratta med samt åt någon annan i en härlig kombo. Bara för att alla skrattar behöver inte det vara riktlinjen för att alla tycker det är kul. Nu är jag nästan säker på att min kvinnliga kollega och vän inte tar det på fel sätt. Hon är alldeles för självständig och säker på sig själv.

Men jag kan ju ha fel och tänk om jag gjort min vän till samma osäkra stackare som jag själv är på dansgolvet. Tänk om hon aldrig mer törs uttrycka sin enorma glädje över en låt som får henna att må bra eftersom någon kan fördumma det och tycka att det är märkligt gjort. Tänk om hon aldrig mer törs säga att hon lyssnar och gillar monster-hittar eftersom hennes vän på telefonen säger att hon måste utveckla sin musik smak. Tänk om hon hela tiden resten av sitt liv ska väga sina reaktioner i alla livets val med en liten osäkerhet. För tänk om någon förlöjligar den och  håller hov dagen efter.


Tänk om hon aldrig mer törs impuls köpa en tröjja?
Tänk om hon aldrig törs boka en sista minuten men för dyr resa.
Tänk om hon aldrig törs hoppa på en udda kurs. För tänk om hon ångrar sig och sedan ångrar sig igen.
Tänk om hon aldrig mer törs bli blixtkär!

Tänk om hon aldrig mer törs falla fritt!
Någon kan ju sitta på facit.....

Edit

Som sagt var nu tror jag ej min vän blir så här ängslig och jag vet att hon är verbal nog för att snäsa av mig i sådana fall. Men ändå det är ju inte bara hon.

måndag 5 augusti 2013

GGGå din egen vvväg

Påtal om låtars förvandlingen.
Denna låt är den mest otippade låten i sommar som gjort en positiv förvandling, fan vad bra den är!


söndag 21 juli 2013

Söndag innan verkligheten

Semestern går mot sitt gilla slut. Två veckor går fort.

Semestrar, stora högtider och resor har ofta en förmåga att bli sämre än vad man hoppats på. Så har inte denna. Så med gått mod återgår jag till rutiner.

Semestern har innehållit:
Ett stycke gatufest.
Ett stycke läst bok.
Ett stycke GIF match.
Ett stycke kvällsdop.
Ett stycke middagsbjudning.
Ett stycke Selånger match.
Ett stycke resa till Åre
Ett stycke badtunne brak.
Ett stycke ishalls besök.
Två stycke nätfiske.
Två stycke besök på bio.
Två stycke hyrda filmer.
Två stycke flytthjälps dagar. 
Två stycke övernattningar i husvagn för sjöbodsharmoni.
Fem stycken båtturer.

En drös med podcaster och sommarprat.

Har avverkat ytterligare två Sommarprat.
Jenny Strömstedts som briljerade med en smart berättar teknik samt Leo Razzak.
Om man ska välja någon av dom välj i sådana fall Razzak. En annan typ av verklighet. En verklighet som kan bli bra att bli varse om.

Sedan har jag naturligtvis lyssnat på Värvet och Filip och Fredriks podcast.
 Hade missat att Triumf intervjuat Kristian Gidlund. Ett bra komplement till hans sommarprat. Tårögd var vad men blev.

Märkligt dessutom hur en låt kan få en annan innebörd för att en annan beskriver sitt ögonblick till den.



måndag 15 juli 2013

Sommarprat samt bok

Ytterligare ett sommarprat har jag lyssnat på.
Henrik Lundqvist sommarprat, NHL målvakten i New York Rangers.

Det sommarpratet gav ingenting.
Så börja lyssna på något av dom andra i sådana fall.


Däremot läser jag just nu Dan Browns nya bok Inferno. Där vet man vad man får. Exakt samma stuk som övriga av Brown men man lär sig mycket om historia och symboler. Samt att intrigen gör att man hela tiden vill vända blad.


tisdag 9 juli 2013

Twitter

Det är svårt att blogga då det finns snabbare medium som är mer mobilt anpassat. Som Twitter 140 tecken är max. Ibland är jag kul, som här detta tycker jag är så kul att jag delar det även här.

Vi kan kalla det: Längtan efter retweets 2 februrai 2013 (man måste läsa nerifrån och upp).



Patetiskt!

Men älska mig för den jag är!

måndag 8 juli 2013

Liv Strömqvist

Apropå Liv Strömqvist.

Detta är kul.


Sommar i p1

Jag har semester! Min första semester som är tagen för att inte göra någonting! I vanliga fall tas den för hökörning, hockeycuper eller andra resor såsom en tripp till Australien eller en weekend hos en lillebror i fjällen.

Semester som jag tagit nu är/var helt obokad av aktiviter men har nu snabbt fullt av sådana. Menllan allt det roliga som en semester innebär så lyssnar jag, 2013 är nog det år som kommer gå till histiorien då jag lyssnade på allt.

I vinter gick jag en utbildning via jobbet som innebar att man i 8 veckor varje dag skulle lyssna på olika föreläsningar som man hade på sin smartphone, varje föreläsning var i snitt 22 minuter.

Sedan varvade jag det med att lyssna på podcaster. Det är Filip och Fredriks, Värvets och ibland Alex&Sigges podcaster som går varmast.
Lagom till sommaren så så har värvet ökat dosen av intervjuer till två i veckan och samtidigt så håller Sommar i P1 sitt brukliga tempo. Detta innbär att vissa dagar kan jag ha tre olika saker på ca en timme som jag vill lyssna till.

Sommar i P1 blir såklart mest lidnande. Finns det verkligen någon som orkar med att lyssna på alla?
Dom jag hittils lyssnat på är:
Jonas Gardell.
Maja Ivarsson.
Filip Hammar.
Kristian Gidlund.
Liv Strömqvist.

Alla har varit bra, ingen har varit tidsslöseri. För tid tar det att lyssna om det inte bara ska bli bakgrundsljud likt havet på en strand utomlands. Bäst av dom jag hittils lyssnat på var Gidlund. Det blir väl investerad tid. Det borde vara obligatoriskt att lyssna på det. En del av läroplanen.
Det skulle kvalitetssäkra ens liv och ge perspektiv.

Annars rekommenderar jag Värvet, en podcast av Kristoffer Triumf där han intervjuar och framförallt lyssnar på olika kända människor. Om man ska börja lyssna på något av alla program han spelat in så rekommendera jag det med Ernst Kirchsteiger och Kristoffer Appelqvist.

torsdag 4 juli 2013

Domedagsprofeten

Att Gatufesten ska ha sålt fler biljetter än någonsin kan enbart bero på att man måste betala för tidigare gratisdagen. Denna fest kommer såsom många andra gå i graven.

Jag menar vad vill man se ikväll? Spelar något band ikväll?

Petter var i alla fall bra!

söndag 23 juni 2013

Förtydligande

Angående föregående inlägg:

Naturligtvis vill vi umgås med andra också. Så bli inte avskräckta att hälsa på och umgås. Jag ville bara belysa det fina i det hela.

Det är fint som vi har det.

Högakusten, Nordingrå, Ådal.

Där bygger vi en bod på/vid vattnet. En sjöbod. En som man kommer kunna sova i och ha som sommarstuga. Det räcker så. Det är väldigt och det kommmer bli underbart och fint.

Midsommardagen tillbringades uppe i boden. Dock är vi inte på långa vägar klara. Det tar tid för en familj som ska bli lätt irriterad och lite osams under själva byggandet. Men också är dom som uppfostrat oss ledare och deras uppfostran har i korta drag varit: Ni kan bli vad ni vill.
Kombinationen av fullt stöd och att man blir lik sina föräldrar har därför skapat tre grabbar som också är/vill vara ledare. Man vill bestämma, törs ha en åsikt och kommer gärna med ifrågasättande eller goda råd, i tid och otid. Sådant sinkar men berikar även ett bygge. Därav tiden men även resultatet.

Nåväl i Ådal, i boden och i våran husvagn i Barsta firades midsommardagen. Det fiskades, grillades, hånades (hjärtligt men rått) och skrattades. Skrattet och gliringarna oss i mellan var bestående oavsett om det var jag, mellanbror, mor och far. Jag, mor och far eller Jag, mor, far, lillebror och hans flickvän. Vad jag förstod så vara känslan densamma även då det var mellanbror, mor och far dagen innan.

Det är fint. Vissa får såklart mer gliringar än dom ger och viceversa. Men alla skrattar. Alla trivs och vi har det väldigt bra. Det är fint, det är tammefan otroligt fint att kunna vara en familj. Där vi trivs med varandra och inte längtar bort. Där vi även om vi retas och kan bli lätt osams aldrig skulle bli riktigt ovänner. Där vi hela tiden har det bra tillsammans.

Visst är det något fint över det hela!
Att man kan fira en midsommardag och känna, det behöver inte vara fler än vi för att ha det bra!
Det är fint att vara en familj.



För övrigt har detta varit min favoritlåt i helgen.


fredag 21 juni 2013

Midsommar

Hela staden avvaktar en kväll som denna. Folket stressen och livet är utflyttat till landsbygden, bryggor och familjetillställningar. Tror man skulle må bättre om det var så oftare.

söndag 16 juni 2013

Kredderi Kreddera


Jag försöker så gott jag kan, det är inte lätt men vardagsrasismen måste man stoppa.

I en sms-konversation med flera deltagare, pedagogiskt har jag tagit bort med olika färger då olika personer skriver. Ingen har ju begärt att det egna ska bli offentlighet.






Här i bild två svarar jag.




Mina vänner Kalle och Olle gör det på facebook. Olle är makalöst duktig.
Samma sak här. Pedagogiskt med färger igen, ingen har begärt ofrivillig publicitet. Dock Kalle och Olle hyllar jag ju. Så deras namn består.






tisdag 21 maj 2013

Ett inlägg som inte är för mödrar

Detta inlägg är inget för mödrar. Det är lite pajjigt, plumpt och vulgärt. Andras mödrar borde ställa sig i led efter vederbörandes och förlåta. För det är bara plumpt det är inte knark.


Magnus som kanske är den siste läsaren publicerade nyligen denna bild. En fin bild med fint väder och en fin skjorta, men låt oss analysera den.




Är det inte något väldigt märkligt med det hela?
Magnus ser väldigt ansträngd ut.
Kaffekoppen i hans höger arm verkar väga 20 kg. Jag ser inget kaffe men armen ser ut att pulsera, det skulle jag kunna köpa om minsta tendens till svart guld syntes i den gula koppen.
Även vänster armen ser väldigt anspänd ut. Apelsinen ser det ut som han vill krossa närsomhelst och blicken mina vänner? Är det verkligen fundersam han ser ut att vara? Ser det inte lite ut som han sitter på muggen....
 Sedan kommer vi till fötterna:



Även dom kniper han med som aldrig förr. Tror jag inte skådat sådana ansträngda fötter sedan barnsben då Anton i Lönneberga fick sin stortå i en råttfälla.

Sammanfattningsvis:
Magnus ser ut som han är påväg att brisera, fast han får inte.
Inte än!
Inte nu!
Inte in i kameran!
För vem vill ha det på kort? På film är väl en sak men på kort! Det är det sista man vill se och framför allt bevara i ett fotoalbum!
Brisera och avsluta på kort, hujedamig!
Dock är det ett fråetecken som jag inte kan räta ut. Hur sitter hen under bordet. Hen syns ju inte på bilden.




söndag 19 maj 2013

Musik

En ny vänn har koll på musiken. Det är fint att berikas med det fina!


söndag 12 maj 2013

Fotografier ifrån verkligheten

06:15 inkom det ett larm till polisen att en bil dunkat in i det lilla hushållets vägg här på bergsgatan. Högst ovetande om detta vaknade jag klockan åtta. Helt och utan den minsta tendens till att noterat smällen som övriga i huset vaknat av. Men också sover jag i ett eget producerat sågvärksljud.

Såhär såg det i alla fall ut:




View bild.JPG in slide show

 Om man ändå ska in i en husvägg så är det lika bra att passa på att testa hoppfunktionen på kärran med.


View bild.JPG in slide show

Begravningsbyrån fick nytt fönster men som tur var enligt ST ingen ny kund.
Stupröret och väggen fick sig också en kyss men mest synd är det om sandlådan. Den som precis hade pustat ut efter en hård snöskottar-säsong utav ständig oro av att stora traktorarslen ska förgöra ens existens!

Efter att dokumenterat det inträffande enligt min mening bättre än ST så begav jag mig ut till Birsta för att utnytjja mig utav öppetköp samt tysta ekot i kylen.


Vid en rondell i det makabra varuhusmetropolen ökade pulsen då jag tittade ner på instrumentpanelen men efter en i min mening otrolig manöver:
  • Ner i fickan
  • Upp med telefonen
  • Två avtryck
  • Akta tanten
  • Akta tanten
  • Tillbaka med telefonen
Så blev det hela lyckat.


View bild.JPG in slide show  View bild.JPG in slide show

Sitter nu på balkongen och undrar vad jag ska med bilden till, hittar även en ifrån i vintras:


View bild.JPG in slide show




Dessa saknar helt syfte. Det är inga bilder som imponerar, inte ens min farmor som är mitt livs största supporter och även kan berömma det totala misslyckandet skulle  lyckas berömma det hela med värdighet.

Som tur är kan jag kompensera det hela med en åretsbild kanditad som jag lyckades fånga på parkeringen.



View bild.JPG in slide show


Hade jag haft instagram så hade jag taggat den som följande: #Gråsparvar #tjuvröker #nakedgirls #hotgirls

Förklaring till taggarna: Dom två första förklarar bilden. Dom två sista lockar till sig klick.


söndag 5 maj 2013

Vår

Det är vår och efter att ha läst en intervju med Sigge Eklund så kliar det lite i fingarna. Läste för längesedan ett inlägg av Magnus om att killar är dålig på att blogga. Tror jag ska släppa på publicist kraven och mer slentrian skriva. Kan bli kul, kan bli inget alls!

Men vi gör ett försök har dessutom slutat skämmas över skapelsen.

onsdag 19 december 2012

Icke frågor





Sociala medier och smartphones gör att dagens samhälle lider av inflation i icke frågor. Allt går för fort, man hinner inte andas, ens första tanke är inte ens bästa tanke. Ens första tanke saknar ofta perspektiv. Men samtidigt detta inlägg är ju ett bidrag till alla....


Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor! Icke frågor!

måndag 12 november 2012

Ingen sömn i världen kan få en att inte bli trött....

En liten last som jag dras med numera är att jag älskar att vakna pigg. Det är få saker som är så roligt eller intressant på kvällen som gör det värt att vakna trött.

Jag är lite som en tonåring igen, i tonåren kunde jag gå och lägga mig vid nio för att sedan vakna halv sju pigg som en mört. Detta beteende började återigen i husvangen förra vintern då verkligen ingeting kunde vara roligare än att sova.

Så igår kväll gick jag och la mig elva, somnade direkt för att sedan vakna 06:30 utsövd. Telefonalarmet tjöt och som så brukligt gick jag upp för att sätta mig på toa där jag gjorde mina bestyr samt en genomgång av nyheter i den tidigare tjutande mobilen. Pigg och rask.Men plötsligt blev jag dödstrött......

 Fan vad trött jag blir!

måndag 29 oktober 2012

Påvar. Sena Måndagstankar.

Mitt namn är Martin Nilsson jag är 23 år och lite skrämd. Inte av mörkret även om det ger mig en olustig känsla då jag är själv en söndagskväll efter en Beck-film.

Näe det som skämmer mig är att det är så svårt att hålla koll på sig själv. Att man förmodligen snabbare än man anar. Förmodligen snabbare än all ketchup släpper från botten av flaskan och samlas i en för stor pöl på tallriken kan ha gått från en trevlig ung man till en bitter, gnällig dumskalle. En lite påve som rättar allt och alla och sällan låter sig rättas.
Att man hela tiden utgår ifrån att man vet bättre, kan bättre och att det man gjort inte gått att göra bättre. En sådan människa skräms jag för att bli, för tendenserna till att bli så finns, ibland.


Tendenserna till att bli en liten "påve" som rättade alla men inte klarade av att bli rättad var nog som störst då jag nyss tagit körkort. I min lilla värld så körde jag då bäst i familjen och läxade upp både mor och far om trafikregler som dom helt förståeligt och mänskligt börjat tumma på. Ibland slängde jag nog ur mig saker som dessutom inte stämde endast för att mästra.

Dock två krockar senare så påpekar jag nu bara farten, för lite åk-rädd har jag allt blivit.


Men det jag ville komma till som jag egentligen inte på något snyggt och snabbt vis lyckas knyta ihop är att jag önskar att jag hela mitt liv kommer vara "coach-bar". Det är mitt nya motto, att jag hela tiden ska kunna utvecklas och kunna tänka om. Därmed inte sagt att jag kommer tänka om varje gång.

Men det vore bra om ni kunde påpeka det. Dom gångerna jag blir lite bitter. Dom gångerna jag bara påpekar problem utan att ha en bra lösning och dom gångerna jag i min enfald inte vågar göra saker annorlunda.

För livet blir nog bra trist om man hela tiden kör i samma hjulspår med skygglappar på.

tisdag 16 oktober 2012

Extra Extra

Sundsvalls Tidnings redaktion gjorde ett kanon jobb imorse och på förmiddag då dom under rubiken "ST följer snökaoset live" direkt refererade om den kanske max 10cm blöta snö som behagade besvära Sundsvalls invånare denna tisdag i mitten på november.

Fantastiskt!