Sommarpratarna del 1 2014

Semestern är över och vi med den. Märkligt nog så kändes det roligt att gå till jobbet igen. Tänk att man kan vara belåten med endast en vecka.

Hur som haver det mest positiva med att man återigen börjar jobba är promenaderna till och från jobbet. Man hinner på dessa steg mot kontorets portar tur och retur nästan höra ett helt Sommar i P1 program. Man får fuska och börja lyssna innan man lämnar det lilla, lilla, lilla hushållet på Bergsgatan 5B samt att det är uteslutande poddversionerna med förkortad musik som gäller.

Hittils i år har jag lyssnat på: Jason Diakté, Johan Croneman, Antje Jackelén, Ingalill Mosander, Fredrik Wikingsson och Börje Salming.

Bäst hittills har Wikingsson varit, rolig, nyskapande och med ett bra syfte.
Tätt följ av Jason, ständigt denna Timbuktu.
Croneman var ok, Ingalill Mosander en besvikelse och Antje hade ett bra syfte men nådde inte fram till mig.

Bäst var väl egentligen Börje Salming, men där tvivlar jag på mig själv då han är en stor idol. Hans sommarprat hade kunnat varit att han endast hamrade på en bultbräda samt berättade när han vände på den. Det hade räckt för att tillfredsställa mig. Det är märkligt, vad hänförd man kan vara någon.

 

 

Jag har som ni ser några kvar, nästa hen till rakning blir Dregen sedan har jag tjuvlyssnat Jeppe Wikströms sommarprat, där med musik 1:13:30 är det magi på riktigt: Lyssna och njut!

 

Att man inte var på plats men livet är fint ändå. Det är det. Förjävla fint!

Sommar, en amatör recension

Det är ett idogt jobb att lyssna igenom Sommar i P1.
Det är ingenting man bara hastar,
det tar den tid det tar.

Jag har egentligen ganska mycket tid till sådana förströelser, för har man inget stort hushåll, inga barn med måsten så har man tid för saker man gillar och jag gillar Sommar. Med dess anekdoter, tankar, åsikter och allmänna livsöden.
I år har jag hitintills andå bara lyssnat mig igenom tre.
Mark Levengood var väntat mysig och underfundig.
Helena Bergström som kritikerna rosade, lyckades inte greppa mig riktigt men det funkade.
Också Olof Wretling då, komikern och skådespelaren ifrån humorkollektivet Klungan med radiosuccén Mammas Nya Kille i bagaget var: Briljant skulle jag vilja påstå.
Han berättar med hjälp av humor och mer eller mindre sanna historier om sex viktiga män i hans liv. Resultatet blir lagom lätt tuggat, roligt och fullt av fina undermeningar.
Och med beskrivningen:
Jag är nitton år och mitt framför mina ögon brakar tallskogen. Friska tallar går av på mitten och störtar mot marken i ett jävulskt dån. Cancern vann och en röst i mitt huvud säger, det finns ingen rättvisa och hädanefter inte heller någon farsan Baloo. Jag är en slarvigt ritad Mowgli figur och sorgen åker runt i min kropp men hittar inte ut.
Om känslan då hans far gick bort är bara det fog nog för alla att offra en timme ifrån alla måsten.

Har man sedan lite humor så kommer man alltid små fnissa då man hör denna låt igen,