Osäkerheten i kvadrat

Dansgolvet pulserar. Det är hög musik och trots att alla andra dansar så känns det lika märkligt som vanligt. Röja på ett dansgolv är inte min grej jag är mer för styrdans med klara ramar och regler. Då känner man sig trygg.

Jag byter några ord med en av mina vänner samtidig som jag gungar lät fram och tillbaka. DJ:n byter låt och en igenkännande banjo drar igång. Jag fortsätter prata med min vän men avbryts av den enda kvinnan i sällskapet som efter tre sekunder av Aviciis monsterhit skriker:
-Det är inte sant!
Samtidigt som handväskan och lager-på-lager-skjortan smäller ner i dansgolvet. Dom slungas dit med full kraft. Jag reagerar blixtsnabbt och hinner tänka att nu har min vän, med skinn på näsan, fått en öl över sig eller dylikt så nu gäller det att vara med så hon inte startar tumult mot stackaren som vinglat in i henne. Till min förvåning är inte lager-på-lager-skjortan blöt inte heller min vän utan hon står och röjer som aldrig förr till den stora hiten.

Jag säger halv högt mest för mig själv att "Jo det är sant. Det är kanske världens mest väntade låt att en DJ ska spela på ett dansgolv som vi befinner oss på". Kvällen lider mot sitt slut och jag anstränger mig att leva yolo och dansar mer än vad jag gjort på år och dagar med hennes lager-på-lager-skjorta och handväska i händerna ifall ännu en väntad monsterhit får dansgolvet att pulsera. Summan av kardemumman är att det är en bra kväll.

Morgonen efter på hotellets frukost så kan jag inte hålla mig, eller hålla mig, jag tänker inte ens tanken på att någon kan bli ledsen utan jag håller stort hov vid frukostbordet. En parrallel dras med att om DJ:n spelat fiskarna i havet med Idde Schults så hade reaktionen varit befogad om man älskat låten. Dvs inte om det är den mest spelade låten just nu. Dessutom på en svensk klubb och det är en svensk som skapat låten. Då skriker man verkligen inte : DET ÄR INTE SANT! Plus slänger sin handväska med full kraft i marken.

Så håller jag sedan på hela dagen och tar tillfällen i akt då väntade saker sker att just använda mig utan samma fras. Det ger en bra stämmning i det arbetsgäng som jag är där nere med. Alla garvar åt det även hon.

Hon berättar senare att hon berätta det roliga för sin vän på telefonen. Vännens svar är att hon måste lära sig någon annan typ av musik än den som är i topp på Spotifys interna topplista. Jag är 100% säker på att även detta sas med humor och med kärlek.
 
  Dock så här i efterhand kan jag bli trött på mig själv. Varför ska jag gå ann om allt, varför ska jag hålla hov och få alla att skratta med samt åt någon annan i en härlig kombo. Bara för att alla skrattar behöver inte det vara riktlinjen för att alla tycker det är kul. Nu är jag nästan säker på att min kvinnliga kollega och vän inte tar det på fel sätt. Hon är alldeles för självständig och säker på sig själv.

Men jag kan ju ha fel och tänk om jag gjort min vän till samma osäkra stackare som jag själv är på dansgolvet. Tänk om hon aldrig mer törs uttrycka sin enorma glädje över en låt som får henna att må bra eftersom någon kan fördumma det och tycka att det är märkligt gjort. Tänk om hon aldrig mer törs säga att hon lyssnar och gillar monster-hittar eftersom hennes vän på telefonen säger att hon måste utveckla sin musik smak. Tänk om hon hela tiden resten av sitt liv ska väga sina reaktioner i alla livets val med en liten osäkerhet. För tänk om någon förlöjligar den och  håller hov dagen efter.


Tänk om hon aldrig mer törs impuls köpa en tröjja?
Tänk om hon aldrig törs boka en sista minuten men för dyr resa.
Tänk om hon aldrig törs hoppa på en udda kurs. För tänk om hon ångrar sig och sedan ångrar sig igen.
Tänk om hon aldrig mer törs bli blixtkär!

Tänk om hon aldrig mer törs falla fritt!
Någon kan ju sitta på facit.....

Edit

Som sagt var nu tror jag ej min vän blir så här ängslig och jag vet att hon är verbal nog för att snäsa av mig i sådana fall. Men ändå det är ju inte bara hon.