"Om jag ska falla da ska jag falla fritt". Jag var lugn och jag njot, maste ha varit for surrelealististk for att jag skulle bli radd. Undrar om det ar detta lugn min kara tremenning Sara kant da hon varje gang forsvunnit med ett leende medans jag gruvar mig tio minuter till!
Annars ar dett regn tunga skyar som verkar fa avsluta var vistelse har nere. Nagot som leder till att den nagot sa nar knivskarpa shortslinjen jag skaffat mig nu suddats ut till en diffus overgang dar brannan och blekheten knappt gar att urskilja. Men det finns bra saker med regn, bocker lases (Har ni inte klickat pa nagon av Mange lankarna sa gor det nu. Han ar vass, vassare an han sjalv forstar, tror jag). Tilsammans har vi nog plojt 14 bocker och fler lar det bli, till och med Stekar-Pempisen haller nu mattet efter en trevande borjan da han borjade pa samma sida i en bok han inte last sedan ett ar tillbaka.
Dubblakanslor infinner sig nu da man lamnar landet. Fast slar harmed att en manad i detta land ar pa tok for kort, tva manader bor man minst ge det. Men roligt har vi haft, skrattat gott at varandra och provat pa olika saker. Ar nojd med resultatet. Sedan ska det bli skont med lite vardag med, kanns tex surt att vara utan Sveriges Radio. Man hanger inte med utan tex Brunchrapporten nar en ny partiledare tilltratt i Svergies storsta parti. Sadana saker anser jag vara viktiga.
Sedan saknar man ju manniskor, Zomliga mer an andra.
söndag 27 mars 2011
lördag 19 mars 2011
Jag har inget att skriva men skriver det anda! Ar ju uppvaxt pa 90-talet och da hor ju sadant till.
Lordag 19:50, Surfers Paradise, Australien.
Det ar blott, det regnar och har sitter jag pa ett internetcafe' och skalver. Inte sa det syns men inombords.
Imorrn ar det Sondag och forhoppningsvis uppehall i det dassiga vadret. Vi vill bli brun och vi vill hopppa fallskarm trots att vi skalver, vissa mer an andra.
Sjalv ar jag nog minst nervos i herrskapet, Pempisen mest och Mange ar dar nagonstans lite mittimellan, mer at det avslappnade hallet.
Sjalva hoppet och 60 sekunders fallet ororar mig inte. Bara allt fungerar dvs fallskamren vecklas ut. Om det fungerar sa ar det enda som oror mig att jag ska komma ner utan har. Att hela min majestaiska frisyr ska ha forsvunnit i luftdarget.
Annars ar det bara nojjorna som att jag hoppar ut och tamdemkillen som ska hjalpa mig star kvar. Eller att jag hoppar skevt landar pa vingen och pajjar fallskamsfunktinonen.
Men annars ar jag lugn, jag har ju hoppat fran hogsta trampolinen pa Sporthallen eller heter det Himlabadet nu? Sloseri med skattepengar ar det i alla fall, ovasett namn.
Kom foresten i skrivande stund pa ett till satt som kan gora att jag inte landar lyckligt. Att jag dundrar flera meter ner i jorden istallat for att landa som om jag hoppar ner fran en stol.
Det ar om det inte finns nagon vag. Da kommer jag garanterat skarva ner vikten med minst 30 kilo. Jag har gjort det forr sa jag lar gora det igen. Senast var nagon gang i Are. Pa en skiduthyrning, nagot som resulterarde i extra manga utlosta bindings-tillfallen. Hur mycket min mastiga hydda vager? 68,3.
Tramsigt inlagg, ma handa jag ar ju banne mig nervos!
Edit 1
Undra hur Emils inlagg hade sett ut om han hade haft blogg.
Det hade nog inte funnits nagon begriplig menining.
Det ar blott, det regnar och har sitter jag pa ett internetcafe' och skalver. Inte sa det syns men inombords.
Imorrn ar det Sondag och forhoppningsvis uppehall i det dassiga vadret. Vi vill bli brun och vi vill hopppa fallskarm trots att vi skalver, vissa mer an andra.
Sjalv ar jag nog minst nervos i herrskapet, Pempisen mest och Mange ar dar nagonstans lite mittimellan, mer at det avslappnade hallet.
Sjalva hoppet och 60 sekunders fallet ororar mig inte. Bara allt fungerar dvs fallskamren vecklas ut. Om det fungerar sa ar det enda som oror mig att jag ska komma ner utan har. Att hela min majestaiska frisyr ska ha forsvunnit i luftdarget.
Annars ar det bara nojjorna som att jag hoppar ut och tamdemkillen som ska hjalpa mig star kvar. Eller att jag hoppar skevt landar pa vingen och pajjar fallskamsfunktinonen.
Men annars ar jag lugn, jag har ju hoppat fran hogsta trampolinen pa Sporthallen eller heter det Himlabadet nu? Sloseri med skattepengar ar det i alla fall, ovasett namn.
Kom foresten i skrivande stund pa ett till satt som kan gora att jag inte landar lyckligt. Att jag dundrar flera meter ner i jorden istallat for att landa som om jag hoppar ner fran en stol.
Det ar om det inte finns nagon vag. Da kommer jag garanterat skarva ner vikten med minst 30 kilo. Jag har gjort det forr sa jag lar gora det igen. Senast var nagon gang i Are. Pa en skiduthyrning, nagot som resulterarde i extra manga utlosta bindings-tillfallen. Hur mycket min mastiga hydda vager? 68,3.
Tramsigt inlagg, ma handa jag ar ju banne mig nervos!
Edit 1
Undra hur Emils inlagg hade sett ut om han hade haft blogg.
Det hade nog inte funnits nagon begriplig menining.
fredag 18 mars 2011
Att resa ar inte langre ett sadant idogt jobb!
Pa semestern vilar man sig fran alla masten. Har finns ingen vackarklocka som ringer sa att jag i lagom tid kan stovla in pa jobbet.
Men att vara pa en sadan har resa ar formodligen inte som det var forr. Jag ar inte pa flykt fran verkligheten. Genom internetcafe'er och andra Backpackers barbara datorer har jag mer eller mindre full koll pa vad som sker. Jag vet att min familj ar frisk. Att nagra av de gjort kortare visit i fjallen och att en annan del av den trivs i mitt lilla hushall pa Bergsgatan.
Jag har dessutom full koll pa mindre viktigare saker, tex att AIK slog ut stora fenomenala HV71 ur sluspelet och ar nu i Semifinal. Skrall.
Patal om hockey sa vet jag ocksa att Kovland hockeys tidning "Pucken" har tyckts och kommit ut. Med internetets hjalp kan jag nu har pa bloggen publicera ett av mina bidrag. Coolt.
Jag besökte tidigare i år Njurundas ishall. I hallen träffade jag en bekant och efter en stund konverserande beklagade jag mig över hur sliten deras hall hade blivit.
- Jo, men i den här hallen är det inte som hos er. Det är inte i närheten av lika många eldsjälar som fixar och trixar. Sådana som dagligen går och ser till så att allt fungerar.
Jag nickade och förstod vidden av hans påstående. Reflekterade över hur mycket ideell verksamhet bygger på lojalitet ifrån eldsjälar. Sådana som gör det som alla tar för givet ska finnas.
En av Kovland hockeys alla eldsjälar är Harry Nilsson, han har varit engagerad i Kovlands IF ända sedan 65-68 då sonen Mats Nilsson började med olika idrotter i föreningen, framför allt ishockey. Sedan dess har han varit Kovlands IF trogen och under årens lopp har han varit med att bla skapa dagens el-ljusspår. Montera ihop uterinkar. Ansvarat över Ånäsparkens luftpistolskytte samt i sjutton år varit kassör för ishockey sektionen.
År 2000 då ishallens första spadtag togs så ökades Harrys engagemang i sektionen. Dels eftersom han som pensionerad snickare hade många projekt att ta tag i och dels eftersom hans tre barnbarn (undertecknade plus sina två bröder) samt sonen var aktiv i föreningen som spelare och ledare.
- Det blev ju så, när ni älskade och intresserade er för sporten så blev det ännu roligare att vara delaktig och bidra förklarar Harry.
Och bidragit har han gjort.
Cafét, kansliet, förråden, styrke-lokalen, trapporna och toaletterna har alla fått sina brädor kapade och spikade av bla honom.
Vattenflaskornas ställ, båsens bänkar och dörr-byten har alla någon gång justeras och utförs av bla honom.
- Men det är fler med mig, under flera års tid var vi några ”gubbar” som varje dag var någon timme i hallen. Egentligen är det ingenting att skriva om, vi är pensionärer och det är bara roligt att ha saker att göra förklarar han.
Men så lite är det inte, ju längre vi samtalar så kommer fler och fler saker fram.
De gröna golven vid sarghörnen, grinden som avskiljer publiken ifrån A-lagets omklädningsrum, speakerbåsets panel samt alla krokar och bås i omklädningsrummen. Självklara saker som finns men som man aldrig reflekterar över. Dom bara finns och dom ska bara finnas. Saker som han själv hela tiden vill undermåla, att han och de övrigas insats inte är så stor.
Men du kan inte sticka under stolen att du var viktig för föreningen.
-Haha nja, det är klart att man ett tag såg till så att mycket blev gjort. Men hade inte jag gjort det hade säkert någon annan gjort det. Som pensionär var det bara roligt att ha något att göra. Det är värre idag då man inte orkar.
- Sedan jag fick problem med foten har jag ju inte gjort något alls (År 2009 fick han problem med en fot vilket ledde att han fick svårt att gå). Det sista jag var delaktig i var väl ombyggnaden av gamla cafét till omklädningsrum och entré-bygget. Nu för tiden är man bara åskådare. Och med ”bara åskådare” menar Harry en trogen supporter och fruktad puck-kastare under A-lagets matcher. Samt stolt farfar under yngsta barnbarnets hemma matcher med Kovlands B-juniorerna.
För att knyta ihop samtalet så frågar jag honom om vad som under alla dessa år varit roligast och varför det varit så självklart att hela tiden vara aktiv i föreningen?
-Roligast är ju att se att det man gjort uppskattas. Av er (barnbarnen) och alla andra barn. Att se hur roligt ni har på isen. Att se föreningen utvecklas och bli större och mer omtyckt. Det är det som är så fantastiskt och anledningen till allt engagemang.
Så all nerlagd tid har varit väl investerad tid?
-Absolut, då man ser alla barn som har så roligt så kunde man ha lagt ner dubbelt så mycket tid menar Harry.
Egentligen är intervjun avslutad och jag står i farmor och farfars hall för att bege mig hemåt igen. Då farmor slänger ur sig.
-Men Harry du måste ju berätta vad som hände när du pantade flaskor med Lennart.
Det visar sig att anekdoten som farfar berättar utspelar sig då han tillsammans med Lennart Löfblad ser till att alla burkar som slängs i caféet blir pantade.
-Men det får du inte skriva. Det är ju bara nå tjafs menar han lite irriterat.
Men det är ju lite det som symbolisera det hela som den bekante i Njurunda menade. Här i Kovland kan vi skratta oss lyckliga åt det lilla som att två pensionärer sitter i ICA-Kovlands pantrum och pantar säckvis med burkar. En skit sak må hända, men små skit saker är det som gör att en ideellt driven förening är en fungerande förening.
Martin Nilsson
Stolt barnbarn
Texten i sin fulla prakt hittar ni har. Eller ocksa far ni leta ratt pa den i pappersform, typ i ishallen eller pa ICA-Kovland. Det senare alternativet inbar en ofrankommlig pratstund med agaren.
Men att vara pa en sadan har resa ar formodligen inte som det var forr. Jag ar inte pa flykt fran verkligheten. Genom internetcafe'er och andra Backpackers barbara datorer har jag mer eller mindre full koll pa vad som sker. Jag vet att min familj ar frisk. Att nagra av de gjort kortare visit i fjallen och att en annan del av den trivs i mitt lilla hushall pa Bergsgatan.
Jag har dessutom full koll pa mindre viktigare saker, tex att AIK slog ut stora fenomenala HV71 ur sluspelet och ar nu i Semifinal. Skrall.
Patal om hockey sa vet jag ocksa att Kovland hockeys tidning "Pucken" har tyckts och kommit ut. Med internetets hjalp kan jag nu har pa bloggen publicera ett av mina bidrag. Coolt.
Jag besökte tidigare i år Njurundas ishall. I hallen träffade jag en bekant och efter en stund konverserande beklagade jag mig över hur sliten deras hall hade blivit.
- Jo, men i den här hallen är det inte som hos er. Det är inte i närheten av lika många eldsjälar som fixar och trixar. Sådana som dagligen går och ser till så att allt fungerar.
Jag nickade och förstod vidden av hans påstående. Reflekterade över hur mycket ideell verksamhet bygger på lojalitet ifrån eldsjälar. Sådana som gör det som alla tar för givet ska finnas.
En av Kovland hockeys alla eldsjälar är Harry Nilsson, han har varit engagerad i Kovlands IF ända sedan 65-68 då sonen Mats Nilsson började med olika idrotter i föreningen, framför allt ishockey. Sedan dess har han varit Kovlands IF trogen och under årens lopp har han varit med att bla skapa dagens el-ljusspår. Montera ihop uterinkar. Ansvarat över Ånäsparkens luftpistolskytte samt i sjutton år varit kassör för ishockey sektionen.
År 2000 då ishallens första spadtag togs så ökades Harrys engagemang i sektionen. Dels eftersom han som pensionerad snickare hade många projekt att ta tag i och dels eftersom hans tre barnbarn (undertecknade plus sina två bröder) samt sonen var aktiv i föreningen som spelare och ledare.
- Det blev ju så, när ni älskade och intresserade er för sporten så blev det ännu roligare att vara delaktig och bidra förklarar Harry.
Och bidragit har han gjort.
Cafét, kansliet, förråden, styrke-lokalen, trapporna och toaletterna har alla fått sina brädor kapade och spikade av bla honom.
Vattenflaskornas ställ, båsens bänkar och dörr-byten har alla någon gång justeras och utförs av bla honom.
- Men det är fler med mig, under flera års tid var vi några ”gubbar” som varje dag var någon timme i hallen. Egentligen är det ingenting att skriva om, vi är pensionärer och det är bara roligt att ha saker att göra förklarar han.
Men så lite är det inte, ju längre vi samtalar så kommer fler och fler saker fram.
De gröna golven vid sarghörnen, grinden som avskiljer publiken ifrån A-lagets omklädningsrum, speakerbåsets panel samt alla krokar och bås i omklädningsrummen. Självklara saker som finns men som man aldrig reflekterar över. Dom bara finns och dom ska bara finnas. Saker som han själv hela tiden vill undermåla, att han och de övrigas insats inte är så stor.
Men du kan inte sticka under stolen att du var viktig för föreningen.
-Haha nja, det är klart att man ett tag såg till så att mycket blev gjort. Men hade inte jag gjort det hade säkert någon annan gjort det. Som pensionär var det bara roligt att ha något att göra. Det är värre idag då man inte orkar.
- Sedan jag fick problem med foten har jag ju inte gjort något alls (År 2009 fick han problem med en fot vilket ledde att han fick svårt att gå). Det sista jag var delaktig i var väl ombyggnaden av gamla cafét till omklädningsrum och entré-bygget. Nu för tiden är man bara åskådare. Och med ”bara åskådare” menar Harry en trogen supporter och fruktad puck-kastare under A-lagets matcher. Samt stolt farfar under yngsta barnbarnets hemma matcher med Kovlands B-juniorerna.
För att knyta ihop samtalet så frågar jag honom om vad som under alla dessa år varit roligast och varför det varit så självklart att hela tiden vara aktiv i föreningen?
-Roligast är ju att se att det man gjort uppskattas. Av er (barnbarnen) och alla andra barn. Att se hur roligt ni har på isen. Att se föreningen utvecklas och bli större och mer omtyckt. Det är det som är så fantastiskt och anledningen till allt engagemang.
Så all nerlagd tid har varit väl investerad tid?
-Absolut, då man ser alla barn som har så roligt så kunde man ha lagt ner dubbelt så mycket tid menar Harry.
Egentligen är intervjun avslutad och jag står i farmor och farfars hall för att bege mig hemåt igen. Då farmor slänger ur sig.
-Men Harry du måste ju berätta vad som hände när du pantade flaskor med Lennart.
Det visar sig att anekdoten som farfar berättar utspelar sig då han tillsammans med Lennart Löfblad ser till att alla burkar som slängs i caféet blir pantade.
-Men det får du inte skriva. Det är ju bara nå tjafs menar han lite irriterat.
Men det är ju lite det som symbolisera det hela som den bekante i Njurunda menade. Här i Kovland kan vi skratta oss lyckliga åt det lilla som att två pensionärer sitter i ICA-Kovlands pantrum och pantar säckvis med burkar. En skit sak må hända, men små skit saker är det som gör att en ideellt driven förening är en fungerande förening.
Martin Nilsson
Stolt barnbarn
Texten i sin fulla prakt hittar ni har. Eller ocksa far ni leta ratt pa den i pappersform, typ i ishallen eller pa ICA-Kovland. Det senare alternativet inbar en ofrankommlig pratstund med agaren.
måndag 14 mars 2011
Byron bay is the place to be!
Men borde inte Nilssons pojken skriva lite om hur han har det dar nere?
Jo, kan tyckas och det kommer att ske. Men just nu har jag inte tid. Jag ar i Byron Bay, dar surfar man pa riktigt inte pa nagon www-adress.
Tror for ovrigt jag ska fria till solen, jag trivs med den.
Jo, kan tyckas och det kommer att ske. Men just nu har jag inte tid. Jag ar i Byron Bay, dar surfar man pa riktigt inte pa nagon www-adress.
Tror for ovrigt jag ska fria till solen, jag trivs med den.
måndag 7 mars 2011
Bondi Beach
De flesta resorna i mitt liv har jag gjort med min familj. Som bebis, pojk, tonaring och vuxen.
Och vid varje resa har mors rost kommenderat:
-Uppstallning!
Efter komandot har varje en i Nilssons brodaskara noga blivit insmord. Nagot som varje dag kunde upprepa sig tva till tre ganger.
Sa under mina trygga uppvaxt kan antalet solbrannor formodligen raknas pa en hand.
Med det beetendet i ryggraden borde jag klara mig fint har nere sjalv. Dessutom sa inforskaffade modra mi solskydd med hog skyddsfaktor. Tryggt.
Men icke, Visserligen har jag noga smorjt in mig pa morgonen. Precis allt, fotter, ben, knan, lar, mage, axlar, armar, ansikte, oron och ryggen, denna dock med hjalp. Och visst har det gatt bra eftersom jag varje dag gjort samma procedur aven pa stranden. Men inte idag, da kande jag mig lite for cool och slarvade med andra insmorningen. Jag smorjde noga in ryggen, ansiktet, bena och axlarna. Resten skyndade jag forbi.
Sa nu ar jag flackvis ratt sa brand och det svider. 21 ar och ingen hjarna!
Men lika glad ar jag for det for rodast ar ju Mange!
Och vid varje resa har mors rost kommenderat:
-Uppstallning!
Efter komandot har varje en i Nilssons brodaskara noga blivit insmord. Nagot som varje dag kunde upprepa sig tva till tre ganger.
Sa under mina trygga uppvaxt kan antalet solbrannor formodligen raknas pa en hand.
Med det beetendet i ryggraden borde jag klara mig fint har nere sjalv. Dessutom sa inforskaffade modra mi solskydd med hog skyddsfaktor. Tryggt.
Men icke, Visserligen har jag noga smorjt in mig pa morgonen. Precis allt, fotter, ben, knan, lar, mage, axlar, armar, ansikte, oron och ryggen, denna dock med hjalp. Och visst har det gatt bra eftersom jag varje dag gjort samma procedur aven pa stranden. Men inte idag, da kande jag mig lite for cool och slarvade med andra insmorningen. Jag smorjde noga in ryggen, ansiktet, bena och axlarna. Resten skyndade jag forbi.
Sa nu ar jag flackvis ratt sa brand och det svider. 21 ar och ingen hjarna!
Men lika glad ar jag for det for rodast ar ju Mange!
söndag 6 mars 2011
My name i Morein
Socialt handikappad.
For forsta gangen i mitt liv ar jag socialt handikappad. Jag Martin Nilsson som i regel kan finna mig i de flesta sammanhangen star oftare an ofta stum.
Fan ta mig sjalv. Varfor var jag inte mer aktiv pa Rigmothers Engelska timmar pa Bergsaker.
Vi borjar fran borjan. Forsta bussen in mot Sydney i fran flyplatsen. Pa bussbiljetten skirver inte bara chafforen ens resa och betalning utan ocksa ens namn.
Lite nervost men valdigt sjalvsakert sager jag Martin med engelskt uttal.
Chafforen tittar fragande och ber mig bokstavera.
- M [em] A[aa] (efter a:et borjar Emil och Magnus att skratta vilket gor att mig generade men innan jag inser att jag sagt ett sveskt a, har aven r:et blivit utalat) R[are] (Efter att jag sagt R:et sa skams jag over min A:a miss, jag skams sa mycket att jag stavar mitt namn fel.) I [ai] N[en]
Chafforen tittar pa mig och skriver sedan Morein och tittar fragande om han uppfattat det hela ratt. Ett kort Yes blir mitt svar.
Sedan har det fortsatt, att bestalla och boka rum gar bra men att konversera om lite allt mojligt ar omojligt. Det blir TILT total TILT i lillhjarnan. Men det blir sakta men sakert battre och lagomt till hemresan kan jag nog prata som alla andra Svenskar gor nar de kommer ner.
Tills vidare har jag lart mig ett trick, ett lomskt sadant. Jag mumlar lite mer an vanligt da jag svara pa fragor. Detta ger mig betanke tid till att formulra mig hyffsat korrekt pa den stallda funderingen.
Mycket kan man saga om mig, men inte att jag ar dum!
For forsta gangen i mitt liv ar jag socialt handikappad. Jag Martin Nilsson som i regel kan finna mig i de flesta sammanhangen star oftare an ofta stum.
Fan ta mig sjalv. Varfor var jag inte mer aktiv pa Rigmothers Engelska timmar pa Bergsaker.
Vi borjar fran borjan. Forsta bussen in mot Sydney i fran flyplatsen. Pa bussbiljetten skirver inte bara chafforen ens resa och betalning utan ocksa ens namn.
Lite nervost men valdigt sjalvsakert sager jag Martin med engelskt uttal.
Chafforen tittar fragande och ber mig bokstavera.
- M [em] A[aa] (efter a:et borjar Emil och Magnus att skratta vilket gor att mig generade men innan jag inser att jag sagt ett sveskt a, har aven r:et blivit utalat) R[are] (Efter att jag sagt R:et sa skams jag over min A:a miss, jag skams sa mycket att jag stavar mitt namn fel.) I [ai] N[en]
Chafforen tittar pa mig och skriver sedan Morein och tittar fragande om han uppfattat det hela ratt. Ett kort Yes blir mitt svar.
Sedan har det fortsatt, att bestalla och boka rum gar bra men att konversera om lite allt mojligt ar omojligt. Det blir TILT total TILT i lillhjarnan. Men det blir sakta men sakert battre och lagomt till hemresan kan jag nog prata som alla andra Svenskar gor nar de kommer ner.
Tills vidare har jag lart mig ett trick, ett lomskt sadant. Jag mumlar lite mer an vanligt da jag svara pa fragor. Detta ger mig betanke tid till att formulra mig hyffsat korrekt pa den stallda funderingen.
Mycket kan man saga om mig, men inte att jag ar dum!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)