90 Minuters Leende

Med ett leende, öra från öra satt jag och tyckte synd om om gestalterna. Att det var tragiska livsöden. Någon gång, max tre skrattade jag. Det låter kanske som en dålig humorföreställning. För en humorföreställing var det och den var rolig. Inte fars rolig så man slår sig på knäna, inte igenkännande rolig så att man högt skrattar över sina egna tokigheter då dom ställs på sin spets. Det var genialiskt roligt, där man beundrade briljansen över det tragiskt men roliga som på scen framställdes.

Nämen det här kan jag ju inte skratta åt slog mig flera gånger.
Det är ju tragiskt att en son samt sonens mor kräver att fadern mot sin vilja ska dricka sprit så att han blir "showig" då sonen med barnbarn kommer förbi.
Det är ju tragiskt hur två män som kommit på sniskan i livet söker efter anledning till att dom blev sämst. Var i släkten gick det fel?
Eller det är ju tragiskt när familjens svarta får förklarar för arvtagaren att han gör det för familjens sammanhållning. Svordomarna, gnället och allt annat elände han ställer till med på till exempelvis jul resulterar att familjen blir mer tillfreds gentemot varandra. Eftersom han, det svarta fåret, blir en gemensam fiende.

Men det var roligt, det kunde ha varit så roligt att man kiknade av skratt, att man idag vaknade med träningsvärk i magen. Allt fanns där, grimaserna, danserna, citaten, dialekterna och dom roliga scenkläderna. Men humorgruppen Klungan hade tagit det ett steg längre, precis som Killinggänget hade gjort i pjäsen Drömmen om herrön som de satte upp på Dramaten för något år sedan.
Det är tankeställar humor som får en glad med eftertanke, briljant!

Ni som har chansen, boka biljetter! För jag log, i 90 minuter och skulle vilja se den igen, igen och igen så man förstår allt!
Fan vad bra det var.

Sommar, en amatör recension

Det är ett idogt jobb att lyssna igenom Sommar i P1.
Det är ingenting man bara hastar,
det tar den tid det tar.

Jag har egentligen ganska mycket tid till sådana förströelser, för har man inget stort hushåll, inga barn med måsten så har man tid för saker man gillar och jag gillar Sommar. Med dess anekdoter, tankar, åsikter och allmänna livsöden.
I år har jag hitintills andå bara lyssnat mig igenom tre.
Mark Levengood var väntat mysig och underfundig.
Helena Bergström som kritikerna rosade, lyckades inte greppa mig riktigt men det funkade.
Också Olof Wretling då, komikern och skådespelaren ifrån humorkollektivet Klungan med radiosuccén Mammas Nya Kille i bagaget var: Briljant skulle jag vilja påstå.
Han berättar med hjälp av humor och mer eller mindre sanna historier om sex viktiga män i hans liv. Resultatet blir lagom lätt tuggat, roligt och fullt av fina undermeningar.
Och med beskrivningen:
Jag är nitton år och mitt framför mina ögon brakar tallskogen. Friska tallar går av på mitten och störtar mot marken i ett jävulskt dån. Cancern vann och en röst i mitt huvud säger, det finns ingen rättvisa och hädanefter inte heller någon farsan Baloo. Jag är en slarvigt ritad Mowgli figur och sorgen åker runt i min kropp men hittar inte ut.
Om känslan då hans far gick bort är bara det fog nog för alla att offra en timme ifrån alla måsten.

Har man sedan lite humor så kommer man alltid små fnissa då man hör denna låt igen,