Vrånghet

Martin Nilsson heter jag.

Martin Emanuel Nilsson är hela mitt namn. I unga år har det främst använts av min mor vid tillfällen då jag på ett eller annat sett varit odygdig. Då med väldig barsk och bestämd ton.

Secken döptes jag i ett svettigt omklädningsrum fullt med pungskydd och tygtejp. Varken till min förtret eller lycka. Ett namn som spreds sig i bergsåkers skola, vidare i Hedbergskas aula och ut till barackernas snabba käftar om homofobi och rasism.

Det är liksom jag. Alltihop och det känns bra.

Men har en liten invändning angående smeknamnsbiten, det är när folk som jag presenterat mig som Martin i nästa sekund tilltalar mig som Secken. Människor som inte ens figurerar i ens vännerkrets eller i ens löst sammanhängande Facebook nätverk. Det känns respektlöst på ett märkligt vis.

Löjligt att ens reflektera över det hela egentligen. Men det bor nog en liten skoterleds gnällande gubbe i mig med.