Hur som haver det mest positiva med att man återigen börjar jobba är promenaderna till och från jobbet. Man hinner på dessa steg mot kontorets portar tur och retur nästan höra ett helt Sommar i P1 program. Man får fuska och börja lyssna innan man lämnar det lilla, lilla, lilla hushållet på Bergsgatan 5B samt att det är uteslutande poddversionerna med förkortad musik som gäller.
Hittils i år har jag lyssnat på: Jason Diakté, Johan Croneman, Antje Jackelén, Ingalill Mosander, Fredrik Wikingsson och Börje Salming.
Bäst hittills har Wikingsson varit, rolig, nyskapande och med ett bra syfte.
Tätt följ av Jason, ständigt denna Timbuktu.
Croneman var ok, Ingalill Mosander en besvikelse och Antje hade ett bra syfte men nådde inte fram till mig.
Bäst var väl egentligen Börje Salming, men där tvivlar jag på mig själv då han är en stor idol. Hans sommarprat hade kunnat varit att han endast hamrade på en bultbräda samt berättade när han vände på den. Det hade räckt för att tillfredsställa mig. Det är märkligt, vad hänförd man kan vara någon.
Jag har som ni ser några kvar, nästa hen till rakning blir Dregen sedan har jag tjuvlyssnat Jeppe Wikströms sommarprat, där med musik 1:13:30 är det magi på riktigt: Lyssna och njut!
Att man inte var på plats men livet är fint ändå. Det är det. Förjävla fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar