söndag 20 juli 2014

Jag och Håkan

Håkan Hellström och jag var ingen bra kombo. Jag hade egentligen aldrig gett honom chansen då jag stört mig på det sätt han sjunger.
En film förändrade mitt synsätt. När någon annan sjöng hans låtar så förstod jag. Låtarna var fantastiska och nu när jag visste att låtarna var bra så började jag även gilla Hellströms sätt att sjunga. Kombinationen hans röst, melodierna och texterna blir bara bättre och bättre.

I mina olika sociala flöden och sammankomster ventilarars nu mer tolerant än någonsin åsikter om människor med en annan hudfärg. Häromdagen skrev hen att hen sett en busskur blivit vandaliserad, hen nämnde även på ett fyndigt sätt att dom hade en mörkare hudfärg än hen själv.
Det gav 74 likes.

På balkongen på Bergsgatan undrar jag om statusen blivit av om personerna som vandaliserade busskuren inte var invandrare. Om den blivit av, hade den då gett 74 likes.

Tyvärr tror jag inte det.

Det är så samhället ser ut idag. Fördomsfullt. Såsom min relation till Håkan Hellström var. Kanske jag säger kanske om vi provar att inte vara fördomsfulla och kanske om vi provar att ge alla samma chans.
Om vi låter bli att sprida fördommar.
Om vi som jag lärde känna Håkans musik, så kanske vi kommer på att det inte är så farligt. Det går att prata svenska med brytning utan att vara dum i huvudet. Det går att laga mat på andra sätt utan att vara kriminell. Det går att ha en annan klädstil utan vara en lat bidragstagare.

Det vore ett fint liv, om alla gav alla en chans utan att vara så inskränkt som jag var mot Håkan Hellström. För tänk om han funnits i mitt liv tidigare, vad lättare och härligare det hade varit.
Låtarna hade kanske stoppat blödningarna på ett sargat tonårshjärta snabbare.
Låtarna hade kanske fått mig på dansgolvet.
Låtarna hade kanske hjälpt mig att lära känna ännu fler människor.
Låtarna hade kanske lärt mig, min just nu största sorg att jag inte kan, spela gitarr!
Det är onödigt att känna en fientlighet mot något som man aldrig gett chansen!


1 kommentar: