Opelen,

Ni känner säkert igen dom, vanliga men olika.

Jag menar,
känslan som finns i en när man haft en tendens att i tidigare levnadsskeden pajja bilar på olika sätt.
Jag menar känslan då man kommer i 70-80 km/h i sin bil som man så hjärtligt fått av sin mormor.
Känslan då man åker förbi hembyns stora vägkorsning, eller förbi är väl inte rätta formuleringen. Jag menar då man åker i bilen som hela byn vet varit mormors och sedan blivit min, då man åker i den och helt plötsligt inser att en annan bil gör ett hel konstigt beslut.
Känslan då man inser att beslutet är så konstigt att annat än en krasch är oundvikligt.
Den där känslan av hjälplösheten.
Den där känslan av att man haft tur.
Den där förbannande känslan av att vissa inte borde ha körkort och egentligen borde få smörj.
Känslan då man känner skuld över smörjkänslan. Även den bäste kan ju göra fel.
Känslan av lycka över utgången av en olycka.
Och den där starka misstro känslan man känner då man inför en myndighets person ska påvisa att man är nykter, en misstro som man känner om sig själv. En känsla som egentligen är helt onödigt eftersom man omöjligt kan vara onyker.

Känslan av skam då man vinkar åt en hel socken som kommer hem från arbetet. (Ja, hej-här-står-jag-i-korsningen, ja-det-är-min-bil-med-intryckt-huv. Ja-det-är-andra-bilen-som-jag-krockar-med. Men-den-här-gången-var-det-inte-mitt-fel.)
Ovisshetens känsla över vilket ansikts uttryck man ska ha under vinkningarna.
Känslan då man ser bil två av två ägda åka iväg på bergarens flak för att aldrig mer rattas.

Känslan av att man skrivit ett inlägg i onödan. Känslor är ju vardagliga.

/But