Ta upp telefonen och var socaial du med!

Det är väl ingen nyhet. Jag är varken först eller sist på bollen men ibland blir det tydligare än någonsin.
Den bästa av mödrar bjöd på en föreläsning härom dagarna.
Det var Schibby och Persson som var på Bokia för att prata om sina 438 dagar utan frihet. En bra, rolig och givande föreläsning. Hon är bra på det, boka bra grejjor. Mor min!

Hursomhelst så satt jag lyssnades och eftersom jag är mer aktiv på sociala medier än jag vill framstå så tog jag en bild och twittrade.

Jag stoppade sedan ner smartphonen i fickan och där fick den sedermera vara.

Bredvid mig sitter en medelålders, i detta fall är eptitet tant bästa benämmning, hon har lila byxor fascineras av allt dom säger genom kroppsljud såsom åh, ah och en snabb inandning som ger ett pip-ljud ifrån sig.
En bit in i det hela tar hon fram sin smartphone fotar och lägger upp en bild på Facebook. Mina långa ögon ser att hon poserar precis som jag med att hon är på detta. Superlativen räcker knappt till att berätta om hur bra detta är!
 Efter hennes bild är publicerad dröjer hon sig kvar och tittar på andras bilder, kommenterar och lever livet på det sociala nätverket. Hennes telefon vibrera varje gång någonting händer med bilden och vad jag kan förstå är det en "like-raket" och kroppsljuden som tidigare följt varenda stavelse som Schibbye/Persson sagt kommer nu endast ut i litet kuttrande över varje "like" som bilden får.
Föreläsningens innehåll är inte längre viktigt, det viktiga är att alla vet att hon är här.

När det är slut bjuder Bokia på gratis tilltugg samt att dom föredetta fångarna signerar ödmjukt sitt alster. Tanten i fråga står i kön och när hon kommer fram så räcker inte bara en kråka utan hon vill också ha en blid eller rättare sagt fyra får gubben bakom ta. Alla med exakt samma motiv, men man kan ju ha otur och blunda på något av dom.

Efter avslutad posering går hon ut med blicken som en orienterar på kompassen ner på sin telefon. Förmodligen i fullfärd att skapa en ny "like-raket". Det är med nöd och näppe som bokhandlarens alla staplar klarar sig ifrån att bli omkullvälta.

Jag skrattade för mig själv och tänker vilken patetisk människa. Det var viktigare för henne hur hennes liv framstod på nätet än hur hon upplevde verkligheten tänkte jag. Hon kommer endast kunna visa bilden i fikarummet dagen efter och säga att det var otroligt bra, innehållet är inte ens ett minne blott. Jag tänkte att det är ofta så, att jag måste passa mig för det.

Vid vängåvans park skiljs mina föräldars och min väg åt. Jag tackar och börjar strosa hem åt mitt. Jag tar fram telefonen och märker att ingen har kommenterat eller Retweetat min tweet, något inombords dör sakta och jag inser att det är försent. Jag och hon är skakade och skadade ur samma tidsperiods kappa.

Någon måste rädda oss!