onsdag 31 augusti 2011

Okynnes skriver

Det senare inlägget, tedde sig som att jag var en döende fisk. En mört som på bryggan med sina dumma ögon sprattlar och slår med sin fena en sista gång.

Men så var det ej, jag kanske sprattla och verkade lite moloken. Så pass att ni kanske föreställde mig sittandes i det lilla hushållet på Bergsgatan, i min soffa utan tillhörande soffbord, stirrandes in i dataskärmen med dumma mörtögon. Ögon som ser lika dumma ut levandes som död. Både i och utan skenet från en dator. Ack vad ni bedrog er, inte fan har jag ögon som en mört.
Idioter!

Om någon såg framför sig soffan utan tillhörande soffbord så såg ni rätt. Där sitter jag även nu. Även nyss satt jag här. Satt med ena foten på det andra benets knä, vårdandes. Vårdandes det lilla sår som min mor banna mig över igår. För igår var det smustisg, gjorde hiskligt ont och var påväg att bli infekterat. Haltandes gick jag och undvek att kliva på den del av fotens undersida som var skadat.
Men nu är det andra bullar, såret tvättas rent med sprit och sköts kliniskt. Onödigt att ha ont, allra helst om man är son till en inom vården. Förutsättningarna finns ju.

Såret i sig uppkom i helgen. På en brygga i en sjö av en spik. Det gjorde ont. Inte så att jag grinade, skrek eller levde fan. Det kändes. Så pass att jag kravlade mig upp på bryggan, rykte upp benet och undersökte. Påminde nog om en....

Haltar gör jag fortfarande. Det gör inte mörtar.


måndag 29 augusti 2011

Ifall det dröjer...

Påtal om Magnus:


Här sitter ju hans profilbild och gillar
Magnus gillar min favoritblogg alla kategorier. Den bloggen hittar ni här.

Magnus storebror är storbloggare Nils. Magnus har också en kusin som bloggar, med en hög högstanivå. Olle heter han.


Dessa bloggar är dom som läses regelbundet. Oregelbundet läser jag min vän Susannes men hon kanske inte vill ha en länk.

3 veckor

Tre veckor får vara nog. Stor- bloggare Nils leverar inlägg som aldrig förr och brevid hans inlägg har han vänligt länkat hit. 3 veckor sedan står det att detta elände uppdaterats. Där går min gräns!

Jag skyller på min upptagenhet, att den ena veckan tog hockeyskolan musten ur mig och ett "kuddrum" samt "sovtimmme" hade varit på sin plats. Någon gång någonstans har jag säkert dömt ut detta schemalagda myspys. Men efter en vecka på andra sidan kryper jag till korset och förstår.

Den andra veckan har övertiden hägrat, timtjuv är ett epitet som jag i barackerna nu kallas. Men mitt namn är mycket och mycket vill ha mer! En vacker dag kan dom inarbetade timmarna komma till användning, typ vid en löst lovad långresa.

Den tredje veckan då. Jo jag har tänkt på det länge, formulerat finurligheter i mitt huvud, tänkt att detta bli kul. Men då jag till kritan kommer och ska till att knappa så dör det av. Tanken, vem läser slår mig likt en fisk i montypythons danssketch.
Men Magnus läser, han kanske läser mer än någonsin nu, i ny stad och allt.

Tystaden är bruten, utan stil och finess. Men jag kommer blogga bra, jag lovar. Kanske redan senare ikväll, kanske imorrn eller kanske om tre veckor då gränsen återigen är nådd.

tisdag 2 augusti 2011

Sommar, en amatör recension

Det är ett idogt jobb att lyssna igenom Sommar i P1.
Det är ingenting man bara hastar,
det tar den tid det tar.

Jag har egentligen ganska mycket tid till sådana förströelser, för har man inget stort hushåll, inga barn med måsten så har man tid för saker man gillar och jag gillar Sommar. Med dess anekdoter, tankar, åsikter och allmänna livsöden.
I år har jag hitintills andå bara lyssnat mig igenom tre.
Mark Levengood var väntat mysig och underfundig.
Helena Bergström som kritikerna rosade, lyckades inte greppa mig riktigt men det funkade.
Också Olof Wretling då, komikern och skådespelaren ifrån humorkollektivet Klungan med radiosuccén Mammas Nya Kille i bagaget var: Briljant skulle jag vilja påstå.
Han berättar med hjälp av humor och mer eller mindre sanna historier om sex viktiga män i hans liv. Resultatet blir lagom lätt tuggat, roligt och fullt av fina undermeningar.
Och med beskrivningen:
Jag är nitton år och mitt framför mina ögon brakar tallskogen. Friska tallar går av på mitten och störtar mot marken i ett jävulskt dån. Cancern vann och en röst i mitt huvud säger, det finns ingen rättvisa och hädanefter inte heller någon farsan Baloo. Jag är en slarvigt ritad Mowgli figur och sorgen åker runt i min kropp men hittar inte ut.
Om känslan då hans far gick bort är bara det fog nog för alla att offra en timme ifrån alla måsten.

Har man sedan lite humor så kommer man alltid små fnissa då man hör denna låt igen,